Diggiloo stormade in i Lidköping

Årets Diggiloo-föreställning spretade åt alla håll. Den röda tråden saknades och ibland blev det helt enkelt för mycket av det goda. Vissa ljusglimtar fanns det dock, som när Erik Segerstedt sjöng "Desperado" så att håren krullade sig.

Två timmar innan showen startade ringlade sig kön lång utanför Rörstrand Center i Lidköping. Årets Diggiloo drog lika mycket folk som vanligt och bland publiken var åsikterna om årets show lika skiftande som vädret under kvällen. Insläppet dröjde eftersom det började blåsa kraftiga vindar och området var tvunget att säkerställas.

Lena Philipssons energi smittade av sig när hon inledde med, Mitt namn är Lena och jag tänker inte vara tyst. Hon lyckas balansera fint mellan humor och artisteri. Ytterligare en växel lades i när Nanne Grönvall fortsatte med, Avundsjuk, men här var gränsen till överspel nålstunn.

Stämningen bröts

Årets musikaliska höjdpunkt skulle kunna ha varit Lena Philipsson och Eric Gadd går ut bland publiken och sätter sig på varsin pall och sjunger lågmälda duetter av, Månsken i augusti och Bara himlen ser på. Det är något helt annorlunda men oturligt nog börjar regnet ösa ned mitt i första låten så den magiska stämningen är totalt bruten när publiken börjar leta efter sina regnkläder.

Annars följer en kavalkad av Bollywood, country och One night in Bangkok, paljetter och fjädrar. Spretigt och skränigt, tyvärr. Bra och dåliga skämt levereras ideligen och skämten om Oscar Zias ålder blir till slut tröttsamma. Att han är så ung så han borde gå och lägga sig och ammas bakom scenen är inte kul. Oscar Zia är däremot en av dem som lyfter hela Diggiloo med sin inlevelse och är det någon som kan sjunga italiensk smörschlager så är det han.

Det är tolfte gången som Diggiloo åker på turné i landet. I år utan grundaren Lasse Holm och kanske var det just han som saknades, som skulle kunna hålla samman den röda tråd som behövs i en tre timmar lång föreställning.

Regler för kommentarer