Linnea Wahlström, 28, är uppvuxen i Skultorp men bor i dag i Jönköping. Där är hon ordförande i Mensas lokalavdelning.

Ett IQ på över 135 har gett henne inträde till föreningen för särbegåvande personer.

I föreningens gemenskap kan hennes tankar löpa fritt, diskussionerna ta snabba vändningar utan att hon behöver förklara sig eller bli missförstådd. Där kan hon också dela sina erfarenheter med andra som varit i samma situation.

— Det är slående hur många som har dåliga erfarenheter från skolan, säger hon och förklarar att ett av Mensas viktigaste uppdrag är att sprida kunskaper om särbegåvning och jobba för att det ska bli en förändring framför allt inom skolan.

Linnea pluggar till förskollärare på högskolan i Jönköping. I en kreativ studiemiljö inser hon hur mycket hon tycker om skolvärlden. Så har det inte alltid varit.

— Min skolgång var brokig. Jag tyckte inte det var stimulerande, pluggade nästan aldrig och skolkade en del men fick ändå bra betyg.

Troligtvis var det därför det aldrig ringde några varningsklockor hos föräldrarna eller lärarna.

På gymnasiet kom verklighet i kapp henne.

— Det blev en chock när jag upptäckte att mitt sätt inte funkade. Jag hade ju alltid klarat mig men nu började jag i en klass där alla var väldigt målmedvetna medan jag knappt klarade godkänt.

Linnea hamnade i en identitetskris där hon inte riktigt visste vem hon var och hoppade av gymnasiet. Hon började jobba och läste upp betygen för att få behörighet till högskolestudier.

I efterhand är det lätt att se hur allt hänger ihop, men då visste hon inte att hon var särbegåvad.

— Jag var frågvis men lärarna tyckte jag ställde fel frågor som inte var relevanta. Det berodde på att jag var flera steg före i tanken. Jag kände mig missförstådd och dum så jag slutade ställa frågor och tystnade istället.

Idag, när hon vet vad det beror på, känns det som en sorg i henne.

— Hade det funnits någon vuxen i skolan som förstod varför jag tänkte som jag gjorde och talade om det för mig. Då hade jag aldrig behövt känna mig missförstådd. Då hade jag aldrig tystnat.

Fortfarande kämpar hon med att intala sig själv att hon är kompetent och kapabel att prestera.

— När man är ung försöker man passa in i normen. Som vuxen är det lättare att acceptera om man avviker från den och att det är bra. Medlemskapet i Mensa och att jag pluggar på högskolan, som har ett tillåtande klimat, har gjort det lättare.