För ett tag sedan drogs jag in i en intressant diskussion om vad som är ok att göra i en offentlig debatt. Bakgrunden var att en stark profil i landsbygdsdebatten hade uttalat sig oerhört negativt om stadsbor.

Personen ifråga hade helt enkelt raljerat över hur dumma stadsbor var, men hade samtidigt under en lång tid lyft att personer som bor på landsbygden blir respektlöst behandlade av stadsbor

Jag reagerade över detta då jag inte tror att någon debatt blir bättre av att man behandlar varandra respektlöst. Tvärtom tror jag på en konstruktiv diskussion där man istället kan försöka förstå varandra och hitta en väg framåt som förhoppningsvis blir så bra som möjligt.

Den jag diskuterade med höll allt annat än med mig. Tvärtom! Snarare tyckte vederbörande att den som är i underläge maktmässigt (i det här fallet landsbygden) inte på något sätt behövde behandla stadsbor respektfullt.

Med andra ord skulle landsbygdsbor få lov att driva med och behandla stadsbor illa, eftersom landsbygden idag är relativt svagare än staden. På sätt och vis skulle den här rättigheten att behandla sin motståndare respektlöst bli ett steg i kampen för en jämnare relation mellan stad och land.

Jag funderar mycket på det här tankesättet och ser ofta paralleller i andra samhällsdebatter. Det innebär nämligen att man kan dela in tillvaron i de goda (de svaga) och de onda (de starka), så länge man gör det i normens namn, det vill säga raljerar över det som representerar normen.

Detta tycker jag är oerhört problematiskt, samtidigt som jag ser exempel på det om och om igen, inte minst i landsbygdsdebatten. Att städer växer idag beror främst på att vi har haft ett ekonomiskt skifte från industri till tjänster, där den senare kräver närhet mellan köpare och säljare på ett sätt som inte industrisektorn krävde eftersom man kunde producera på ett ställe och sedan transportera för konsumtion på ett annat ställe.

Städer har också en rad andra fördelar som exempelvis att arbetsmarknaden stärks av en bättre matchning av jobb och kunskapsdelning. Städerna har också vissa konsumtionsfördelar, eftersom de är hem till ett större och bredare utbud, något som ofta framstår som attraktivt för de 18-35-åringar som främst är de som flyttar mellan kommuner.

Samma geografiska omflyttningsmönster såg vi när vi gick från ett bondesamhälle till ett industrisamhälle en gång i tiden, då många dittills starka jordbrukssamhällen mer eller mindre försvann från kartan.

En omstrukturering av detta slag är inte en kamp mellan ont och gott utan en effekt av samhälleliga förändringar och dessutom en förändring som de flesta länder runt om i världen går igenom eller har gått igenom de senaste decennierna.

En sådan omstrukturering sker inte utan problem och det största problemet är att de platser som har krympt under lång tid i många fall får en sänkt livskvalitet. När allt färre människor bor på en plats försvagas arbetsmarknaden och mycket av det utbud platsen har haft krymper och i vissa fall försvinner det helt.

Den här tudelningen av ett land – det som växer och det som krymper och alla effekter det medför – tjänar ingen på. Men för dessa krympande platser vore det en stor fördel om man slutade dela in tillvaron i ont och gott.

Det skulle vara en stor fördel om man faktiskt lyfte vad förändringarna beror på istället för att försvara rätten att smutskasta varandra på grund av skillnader i maktstrukturer.

Dessa krympande platser behöver allt stöd de kan få för att behålla god livskvalitet för alla de som inte alls vill flytta till en stad (och de är ganska många). Vad skulle behövas för att stärka de platser som många har valt att flytta ifrån under en längre tid?

Debatten skulle må mycket bättre av en inriktning på hur detta faktiskt kan åstadkommas istället för att smutskasta och raljera över de som bor på platser som går bättre.

Likväl som att debatten skulle må bättre av ett visst gehör och förståelse från politik och media för de utmaningar som många mindre platser står inför. För som sagt – ett tudelat land kommer ingen att tjäna på i längden.

CHARLOTTA MELLANDER

Professor i nationalekonomi vid JIBS