Teater, musikaler, böcker och serier har det gångna året frekvent behandlat den blodiga företeelsen mens. Vi har till och med begåvats med en internationell mensdag den 28 maj. För en tid sedan kom ytterligare en bok som framförallt behandlar den skam och tystnadskultur som globalt fortfarande kringgärdar kvinnans menstruation. Bokens titel är "Bara lite blod" och författaren heter Anna Dahlqvist.

Visingsöbok från 1675 om mens

Det vetenskapliga intresset för den gåtfulla menscykeln har i alla tider varit stort. I Per Brahe den yngres livmedikus Carl Linds Läkebok, tryckt på Visingsö 1675, behandlas ämnet ingående på flera sidor vilket måste betyda att det är intressant och viktigt att diskutera offentligt även på 1600-talet. Skam och skuld verkar inte ha behäftat Carl Lind när han beskriver fenomenet tvärtom verkar han som man och läkare mycket fascinerad av det och samtidigt ofta deltagande inför de olägenheter som kvinnor tvingas stå ut med en gång i månaden år ut och år in.

Som läkare försöker han naturligtvis lindra och bota plågorna i samband med mensen och som vetenskapsman försöker han förklara varför vissa kvinnor drabbas av rikliga blödningar och andra av mindre. Lind beskriver menstruationsförloppet poetiskt och en smula dramatiskt som ”en månadsflod eller blomma av vilken barnet föds i moderlivet trots att samma blomma är giftig och dödar giftiga kreatur”.

Kvinnan skulle tappas på vätskor

Enligt Carl Lind bör kvinnan under menstruationsperioden, för sitt eget välbefinnande, regelbundet åderlåtas. Åderlåtning var en åtgärd som på 1600-talet betraktades som en veritabel vitamininjektion för kroppen. Lidandet under månadstiden kunde, som han också skriver, klart knytas till kvinnans personlighetstyp och kroppskonstitution.

Detta påstående har sin grund i att 1600-talets läkekonst baserades på läran om de fyra kroppsvätskorna: blodet, slemmet, den gula och den svarta gallan. Kroppsvätskorna skulle hållas i jämvikt. Om man blev sjuk berodde det på att någon av dem dominerade över de andra. Åderlåtning, lavemang, nyspulver eller kräkmedel var de vanligaste sätten att återställa balansen.

Kroppsvätskorna påverkade också personligheten och gav upphov till de fyra temperamenten som i sin tur motsvarades av de fyra elementen jord, eld, vatten och luft. Den varme blodfulle sangvinikern ansågs svara mot luftens fuktiga element. Kolerikern präglades av den gula gallan och tillhörde elden, han var het och torr. Melankolikern behärskades av den svarta gallan, hans element var jorden och hans person var kall och torr. Flegmatikern tillhörde vattnet. Han dominerades av det kalla fuktiga slemmet.

Malört och gammalt öl ordinerades

I läkeboken diskuteras anledningarna till varför en del kvinnor, som är mycket magra, hetsiga och torra till naturen får mycket små blödningar. Orsaken anser Lind vara tungt och svårt arbete, mycken hunger eller starkt bekymmer. Det kan även bero på sjukdomar som köldsjuka (frossa), vattusot eller trånsjuka. Anledningen kan också vara att kvinnan till sin kroppsfunktion är ”för mycket våt och kall eller het och torr”. Tecken på torrhet är stark törst och hastig puls.

En kall och våt person drabbas av blekhet och sömnighet och att ådrorna slår långsamt, svagt och sakta. Man blir då orolig, sorgsen och får huvud- och ögonvärk och smärta i lår och skenben. Lind tipsar om en dryck som befordrar rikligare blödningar. Den tillreds av malört, Sankt Olofsgräs, gråbo, groblad, renfana och libsticka som kokas i vatten, om symtomet beror på hetta, eller i gammalt öl, om det beror på köld, tills två tredjedelar återstår. Dekokten silas och dricks afton och morgon en god bägare full.

Varma och kalla energier

Alltför rikliga menstruationer kan enligt Lind bero på omåttligt springande, dansande eller resor och ansträngningar i stor hetta men också av för mycken het mat och dryck. Detta påstående grundar sig i dåtidens uppfattning att även olika livsmedel hade kalla eller heta egenskaper. För hälsans och välbefinnandets skull borde därför heta och kalla födoämnen blandas så att fullkomlig harmoni åstadkoms.

Yttre tecken för riklig menstruation kan, enligt Lind, vara blekhet och svaghet. Är cholera (gallan) orsak så blir kvinnan något gulaktig i hyn och är den melankoliska materien orsak för hennes bekymmer blir hyn blå eller svart. Om symtomet orsakas av hetta bör kvinnan hålla sig mycket stilla på ett rum som är lagom tempererat, undvika råa och illa mogna frukter. Hon ska avstå från heta maträtter och istället äta det som gör blodet tjockt och kallt såsom ris, vete, stekt kött, torr fisk samt dricka sparsamt. Man kan även tillämpa åderlåtning på fötterna eller binda låren hårt nedtill och bruka starka prustekryddor (nyspulver) som nysrot.

Skulle botas med magi – och torkade paddor

När det gäller bot mot mensbesvär tar Lind även till dåtidens riktigt drastiska lösningar som inte bara består av starka dekokter av örter utan även trolldom och magi. Följande recept på ”ett visst och ofta provat men hemligt medel” som stoppar riklig menstruation är ett exempel på detta.

”Tag en padda eller stor groda som har vistats på åkern. Lägg henne död i ett tillslutet lerkärl och låt henne torka. Förvara henne sedan i en pung av silver eller koppar och häng den om halsen. Detta stoppar kvinnors blödningar.”

För att bevisa detta föreslår Carl Lind att man gör följande experiment.

”Häng detta (pungen med grodan) på en höna och dagen därpå skär ett ben av henne och hon blöder intet. Ja, jag törs säga att om du högg halsen av henne så skulle du ingen blod förnimma.”

Män intresserade sig för mensen

Carl Linds många välmenande tips om olika verksamma medel mot mensbesvär ger intryck av att även män på 1600-talet intresserade sig för och hyste förståelse för att kvinnor kunde lida svårt och påverkas psykiskt under sina månadsblödningar.

Själv tillhör jag generationen som blygdes så över sin mens att man trots ihållande värk och ymnigt läckage inte vågade klaga än mindre be om lov att slippa delta i skolgymnastiken. Tack och lov finns nu hjälp mot både värk och häftiga blödningar men för tredje världens kvinnor är mensen fortfarande en svårkontrollerat och hämmande problem vilket Anna Dahlqvist påminner oss om i sin bok.