Det är dags att dela ut Nobelpris igen, åter riktas världens blickar mot Sverige och de genier som prisas. Samt Bob Dylan den här gången.

Som alltid leder det till diskussionen om vilka pris som varit mest geniala genom åren, men framför allt till frågan om vilka uppfinningar som borde prisas i framtiden.

***

A tycker att en maskin som läser tankar borde vara grejen, och vet att det borde gå i teorin. Vår hjärna fungerar som en dator, små celler skickar information till varandra med hjälp av elektriska impulser. De impulserna, menar A som är ganska tekniskt bevandrad, borde inte vara svårare att återskapa på en skärm än vad det är att spela upp på en TV vad en kamera på andra sidan jordklotet filmar.

"Det är ungefär samma teknik, i en första version fäster du ett litet band runt ditt huvud som läser av den elektriska aktiviteten och sedan visar vad du tänker. I nästa generation kan man säkert vända på det, få bandet att ta information från datorn och skicka ut i hjärnan".

B protesterade eftersom han såg massor av problem med ett sådant system. Då skulle ju alla se vad han tänkte när ärtiga Berith på lönekontoret gick förbi och luktade så där gott som hon kan göra ibland. De tankarna, erkände B, var inget han själv styrde över och absolut inget han ville att resten av världen skulle få se.

"Och tänk om mina chefer skulle få se vad jag tyckte och tänkte ibland, särskilt på fredagseftermiddagar. Det skulle bli löneavdrag om inte avsked på grått papper".

***

"Nu vet jag inte" sa jag "hur andra människor har det i hjärnkontoret men för egen del har jag svårt att se hur någon skulle få någon ordning på bilderna, ens om man fick tekniken att fungera. Bara på den lilla stund som ni har pratat har mina tankar vandrat från den pampiga Nobelfanfaren till dagens lunch, till morgondagens lunch, till hur B:s Berith kan tänkas se ut och lukta till varför det heter grått papper som man får avsked på. Varför just grått, och inte vanligt vitt? Och däremellan har jag säkert hunnit tänka en massa strunt som inte har med samtalet att göra. Ska man få någon ordning i en sändning från i vart fall mitt hjärnkontor krävs stenhård koncentration. Vad skulle det vara för nytta med ett ihopskrynklat ansikte som med svettdroppar i pannan gör allt för att få fram ordet kålpudding?"

A tänkte efter och kom ganska snart fram till att jag hade rätt, att det här med tankar är ganska fragmentariskt. B var tyst och verkade inte ha lyssnat på vad vi sa, hade en tankeläsarmaskin funnits har Bertih på lönekontoret förmodligen framträtt.

***

Åter till huvudfrågan, anbefallde A och konstaterade att det egentligen var de riktigt gamla Nobelprisen som var något att ha. "Wilhelm Röntgen fick det första priset 1921 och utan hans strålar hade i varje fall mitt liv varit ett elände" konstaterade A som brutit såväl arm som ben.

"Albert Einstein, 1921" deklarerade B som menade att är det någon som fått den mänskliga hjärnan att tänka nytt så var det gamle Albert och hans relativitetsteori. "Tänk så mycket hjärngymnastik det lett till, av något som bara några få ändå verkligen förstår".

För min egen del var valet enkelt. Utan Frederick Banting och John Macleod och deras upptäckt av insulin (1923 års Nobelpris i fysiologi) hade samtalet aldrig kunna föras, än mindre dokumenteras.

***

Men framtidens pris då? Vad borde prisas i framtiden. Tankeläsarmaskinen tror A fortfarande på, även om vi människor har allt för spridda tankar.

"Det får bli samma svar som ifjol - priset ska gå till den som uppfinner färdigkammat hår" blev svaret i brist på bättre.

B svarade inte. Han satt och tänkte på doften från någon på lönekontoret.