Tron på denna kärlekstunnel levde stark ännu under förra seklet berättar en tidigare museichef i Skara, Sven Axel Hallbäck, i boken I platåbergens landskap (1976). En ortsbo försäkrade att han själv varit nere i gången och erbjöd sig att visa. Han tog med Hallbäck till Gudhem och ned i en medeltida källare strax utanför klostret, men tyvärr. Vid en ordentlig undersökning slutade gången tvärt med en stenvägg.

Och det var förstås ingen överraskning. Att gräva en 15 kilometer lång tunnel under en sjö med dyig botten hade inte varit lätt, särskilt som det måste ske i smyg. Avståndet är också för stort för att munkarna under mörka timmar skulle kunna smita iväg per båt, deras dygn var hårt indelat i bönestunder och frånvaron skulle ha uppmärksammats fort. Nunnorna i Gudhem var säkert ännu mer övervakade.

Så förekom kärleksmöten så var det säkert mellan dem som kallades lekbröder och leksystrar, sådana som inte var riktiga munkar och nunnor utan snarast drängar och pigor som gjorde grovarbetet i klostren. Men det finns inte en enda berättelse bevarad, så kanske lyckades inte de heller.