"Att vara mitt ute på Atlanten, ja i alla fall en bra bit utanför Afrikas västra kust, känns vidunderligt. Det är svårt att hitta ord för upplevelser. Ord blir bara som metaforer, ja som bild-lika beskrivningar eller som försök till beskrivningar av upplevelser.

Känslan i att sitta på däck nästan naken med den varma vinden smekande över kroppen den sista dagen i oktober är i alla fall full av stillhet, närvaro och närhet. Att se havets storhet, himmelens hav och de aldrig sinande Atlantböljorna som med vindens hjälp för vår segelfarkost sydvart mot ögruppen Kap Verde".

"Att sitta och förundras över flygfiskarna som av misstag landat på båten. Att se ut mot vattnet och se stora svärmar av flygfisk komma flygande och följa en fågels ständiga försök att fånga dem. Med sin fulländande flygteknik stryker de med millimeters avstånd vågorna.

Jag ställer mig upp och känner mig plötsligt som en lite vildare och mer levande människa. Mitt ute på det stora havet får tiden en annan betydelse och blir en annan dimension av tillvaron.

Det som jag vant mig vid, det vill säga klocktiden med regelbundenhet och fastslagna tidpunkter blir nu nästan lite skrämmande, som om tiden styrde mitt liv och inte jag som styrde tiden. Jag påstår inte att när jag sitter här och blickar ut över den väldiga oceanen med sina aldrig sinande böljor och med solen som vandrar över himlavalvet - att jag kan styra något av detta".

"Jag är bara med i detta och styrs i nuet inte av mekanisk tickande klocka, en maskin, utan av min kommunikation med den omgivande miljön. Märkligt nog har jag inte tänkt så mycket på detta att klockan verkligen från början var en mekanisk maskin även om tiden i dag är digital och inte verkar som en sådan.

Detta är på sitt sätt också lite skrämmande - att inte se maskinen som styr oss.

Kanske var det lättare att förhålla sig till tiden och klockan förr när visarna verkligen rörde sig och klockorna klämtade. Efter att ha landstigit Sao Vicente på Kap Verde så är livet ganska olikt det jag är van vid i Sverige och för den delen Skottland, Irland, Spanien och Portugal som vi varit på innan".

"Visst fanns det lite skillnad från Sverige men här på Kap Verde så slås känslan av något helt nytt. Vid första promenaden i staden Mindelo var gatorna och gränderna fyllda av människor, hundar och det såldes varor av alla de slag mitt på gatan av människor som hade något att sälja. Det var ett myller av människor som levde sitt dagliga liv på gatorna. Detta var ändå Mindelo, en av de större städerna på Sao Vincente. På grannön Santo Antaoa ute på landsbygden gick livet mycket stillsamt i de små byarna.

Den bergiga vulkanön var full av fantastiska terrassodlingar. Här kan man prata om ekologiska grönsaker. När vi vandrade i en av de små byarna riktigt jag kände den fullständiga friden, stillheten. Ja klocktiden syntes mig upphöra precis som ute på den väldiga oceanen.

Tillbaka igen till havet och den stora oceanen Atlanten. Jag är åter ute på den. En bit utanför ögruppen Kap Verde cirka 120 nautiska mi (Nm)l eller 24 landmil gungar vi nu fram i vår farkost, segelbåten Anemone. En Hallberg Rassy Monsun 31, knappt 10 m lång, 40 år gammal byggd på Orust.

Båten har nu så förtjänstfullt tagit oss cirka 4000 Nm eller cirka 800 landmil Från Mariestad i Vänern via Göteborg,Skagen, Norge, Skottland (genom kaledoniska kanalen) Irland, Spanien, Portugal, Maderia, Teneriffa och Kap Verde till att nu sätta kurs mot Barbados i Karibien. Vi är redo att ta klivet över Atlanten, cirka 2 000 Nm eller cirka 400 landmil. Nu gungar vi långsamt fram på Atlantens dyningar".

Läs även: