Natten till havs, på väg till Karibien från Kap Verde utanför Västra Afrikas kust.

Nu, efter 11 dagar, är vi mer än halvvägs. De första dagarna var månen knappt halvfull och den belysta skärvan låg ner vid månens nedgång. Nu är månen fullbelyst och står mitt i natten precis i Zenit rakt ovanför vår segelfarkost. Detta är verkligen en ny och underlig upplevelse.

En ny morgon. Nu är himlen fylld av moln som skymmer den annars så ständigt vackra och hoppfulla soluppgången, så småningom olika färger och en vacker känsla. Havet och himlen ändras hela tiden men det är samma måttliga passadvind som driver båten framåt med sina två försegel i ganska sakta makt cirka 5 knop eller cirka 10 km/h.

Nu ser havet mer ut som att vara en stor sjö. Lite stökiga vågor och inte de här långa böljande vågorna som var tidigare. Vad är det egentligen som avgör karaktären på havet? Kan det var vinden, kan det vara strömmar eller havets djup. Nyss var vi på 5000 meters djup och nu ser jag på sjökortet att vi passerar ett område som bara är 2000 meter djup.

När timmarna går och solen stiger på himlen mellan molnen så tänker jag när jag ser runt den 360 graders horisonten, att detta är ingen sjö. Detta är den stora oceanen, Atlanten. Tidigt, tidigt, solens första röda ljus sipprar mellan vita och svarta moln. Det blir snabbt ljusare igen och vågorna böljar in och vår segelfarkost följer snällt med.

Plötsligt, precis ovanför storseglet, kommer morgonens första fågel. På jakt, ständigt på jakt. Med sin fullfjädrade kropp ensam cirka 270 sjömil eller50 landmil från Karibien. Havet färgas mer och mer rött likt himlen och förstärker de väldiga böljornas kraft. Nu är vågorna säkert närmare fem meter höga för det har börjat blåsa lite mer men avståndet är fortfarande ganska långt mellan vågorna så båten följer fortfarande med i vågdalar och toppar. Nu har vi bra fart cirka sex knop och i vågdalarna cirka åtta knop.

Solen bryter igenom bakom mig. Först som strålar, sedan som ett väldigt ljus, sedan som ett eldklot som sakta stiger upp mot himmelen medan jag och min fru saktar närmar oss Karibien och dess ostligaste ö Barbados.

Oceanen kan verkligen skifta karaktär, för lite senare samma morgon som solen så vackert bröt igenom molnen så tornade ett stort mörkt moln upp bakom oss i horisonten. Vi insåg snart att var ett squal som var i antågande - ett tropiskt regnoväder som brukar åtföljas av starka vindar. Vi revade seglen snabbt genom att dra in det ena förseglet.

Någon minut senare började det blåsa och regna intensivt och de böljande vågorna blir nu mer som oroliga piskande vågor som kommer på oss mer och mer oregelbundet. Ganska snart var det intensiva regnet över men blåsten ville inte ge med sig som vi förutspått och som brukar vara fallet om man drabbas av ett mindre squal.

Vädret har nu ändrat karaktär. Vindens riktning har gått åt mer nord med en styrka av kanske liten kuling, cirka 14 m/s. Vi ändrade kurs och drog in den utspirande Genuan (läs försegel). Ganska snart tornade ett nytt svart molnsystem upp sig och ganska snart var regnet över oss igen med ytterligare tilltagande vindar. Vågornas höjd stiger och båten fullkomligt forsar fram av vågorna och vindens kraft.

Just det, just som vi trodde att vi bara hade ett par avkopplande dygn med sol och segling med vinden bakifrån så förbyttes allt. Havet och vädrets makter är inte något vi kan kontrollera.

Denna natt kom squal efter squal infarande med ett hav näst intill raseri. Plötsligt syns månen och lite stjärnor och hoppet stiger att nu är det över. Men ganska snart står nästa regn på tur. Det gäller bara att härda ut och hoppas att alla grejor håller på båten. Segel och Linor får sig en ordentlig omgång.

Till slut fram på morgonkvisten när solen behagade visa sig så verkade de hotande molnen äntligen ha upphört för denna gång. Båten var hel och färden kunde fortsätta mot Karibien och Barbados i lite lugnare form. Havet är nu åter lugnare och mer böljande. Efter att vi varit ute på Atlanten i snart 17 dagar glider vi nu fram med bara ett försegel mitt i natten i nästan sex knops fart.

Jag sitter här under stjärnhimlen. Bakom oss ligger månens halvskärva och lyser med hjälp av alla stjärnorna upp natten. Havet syns alldeles svart och himlen är svagt ljus av månen och stjärnorna. Det är ett stillsamt hav som vi nu färdas på.

Nästa morgon kommer vi att kunna se land efter den långa färden från Kap Verde över den stora oceanen. Jag vänder mig om och ser att månens ljus har bildat en gata av ljus som glittrar på vattnet bakom vår segelfarkost. Månen ligger nu precis bakom så mångatan är på ett sätt sista kursen mot Karibien och Barbados.

Nu färgas himlen svagt röd och det röda ljuset sprider sig långsamt längs horisonten, ja faktiskt nästan 360 grader längs hela horisonten. Detta har jag aldrig heller upplevt tidigare. Snart går solen upp 20 Nm eller cirka fyra landmil från Barbados, den första karibiska ön du når om man kommer från Afrikas kust.

Plötsligt går den upp. Solen. När den väl blir synlig slås jag hur snabbt den reser sig på himlen. Vilken dag att komma till denna övärld mellan de två stora amerikanska kontinenterna. I förrgår mörka skyar, störtregn, hårda vindar och ett piskande hav. Nu förs vi stilla fram i gryningen av en fast passadbris. Så plötsligt är himlen ljus och klar. Nu väntar vi eller någon av oss att säga de magiska orden… Land i sikte!!!

Jag skrek först, Land i sikte, cirka 18 Nm så syntes ön ganska tydligt. Barbados har inga höga berg bara cirka 380 m som högst. För tidigare sjöfarare har detta varit ett gissel att kunna navigera rätt till denna ö, när inte GPS och digitala sjökort fanns.

Nu ser vi båda hur Barbados närmar sig allt medan solen stiger på himlen och vår långa, långa seglats från sjön Vänern till Karibiska havet har nått sitt mål.

Läs även: