Ingen annan - inte heller ute i Europa - ger som renässanshumanisten Olaus Magnus en sammanhängande bild av en hel epok. Ingen som sysslar med frågeställningar som berör medeltiden kan undgå honom. Kartbilden i hans etnografiska Carta marina är den bästa som presterades av Norden före 1600-talets början. Han gick i exil från sitt fädernesland för sin katolska tro. Men han gjorde detta till trots kanske den mest fullödiga insatsen någonsin för att göra det känt och aktat ute i världen.

Inte minst är han genom sin text och sina bilder knuten till Västergötland. Här besökte han som ung biskopen i Skara flera gånger. Troligen var det efter 1505, och då biskop Vincentius, som var den förste som avrättades vid Stockholms blodbad 1520. Hans bror Johannes studerade då vid domskolan i Skara och vistades ibland även i Gudhem, säkert också Varnhem.

Läs mer: Sökandet efter guldet i Hornborga

Läs mer: Historien om Hornborga

Olaus beskriver t.ex. Källby haller, biskopsslottet Läckö och dess brunn Fläskgraven och prisar det paradisiska Kinnekulle. Hans överdrivna berättelse kring Aranäs slott vid Årnäs kanske skvallrar om att betydligt mera av ruinerna var synliga på hans tid. Men kunskaper och faktiska erfarenheter i landskapet från hans resor dyker upp på många ställen, om framstående hästavel och ostproduktion.

Länge var han mer eller mindre okänd bland vanliga svenskar. Som Knut Hagberg en gång skrev med tanke på Olaus: ”Till svensk vitterhet räknas usla romaner och eländiga rimmare, men våra stora världsberömda författare som skrev på latin förbigås med tystnad.” Anledningen var att han var katolik, var trogen sin kyrka, och dessutom i exil uppnådde den högsta värdigheten inom den, som Sveriges siste katolske ärkebiskop. Först under 1900-talet översattes hans storverk, Historia om de nordiska folken, på latin Historia de gentibus septentrionalibus som utgavs i Rom 1555. Det är en guldgruva på alla sätt. Intressant är alltså att han försöker se Norden som helhet och inte ensidigt belyser Sverige, även om de nyligen genomlidna krigen med Danmark här och där sätter tendentiösa spår. Mitt i detta självhävdande kan man därmed säga att han är minst sagt ovanlig bland sina samtida som en utövande nordist. Först under 1800-talet får han motsvarigheter på detta område.

Läs mer: Ättestupan - ruffel och båg

Läs mer: Hästaflåtten - något i hästväg

Detta gäller även hans berömda Carta marina, som kom ut från trycket redan 1539, denna gång i Venedig. Även denna gång blev verket sentkänt i Skandinavien. Den finns bara i högst två ursprungliga exemplar som träsnitt, men har mer eller mindre förvanskats i många omgångar, nyritats och färglagts. Den som kritiserar hans kartbild skall då veta att först närmare hundra år senare presteras en första översiktskarta i landet som närmar sig nutidens konturer och som är baserad direkt på geografiska uppmätningar, Andreas Bureus.

Men Olaus karta är inte avsedd att vara en geografisk redovisning. Den är en etnografisk karta över hela norra Europa, som i stället visar den kulturhistoriska rikedomen i landskapet. Också i detta är han pionjär. Man skall då märka att det visserligen finns träsnitt i historieverket som lånats från andra håll, men de flesta anknyter till sådant som han placerat geografiskt i kartverket. Går man från det ena till det andra så kan man alltså förstå vad han avser för område. Tyvärr gränsar bruket av hans träsnitt i vår tid närmast missbruk!

Han behandlar ett brett spektrum i historieverket, som tekniker inom jordbruk och krigskonst, fiske och andra näringar. Men det finns också rikhaltiga hänvisningar till folksägner och myter. I många fall är de det allra första omnämnandet. Det tar flera hundra år innan de dyker upp i andra sammanhang. Genom honom kan motiven alltså dateras åtminstone till medeltiden. När vi ibland har anledning att undra beror det ofta på att vi inte riktigt har förstått honom eller inte har bredare kunskaper om samtidens förhållanden.

Läs mer: Brödet som blev till sten

Läs mer: Hertigen och horsbrottet

Olai avsnitt om sjöfart och båtar tillhör de för oss mest intressanta inslagen i historieverket. Vissa drag i detta har han med säkerhet inhämtat i intervjuer i Norrland. Eftersom han även hade direkt erfarenhet av det polska inlandet visar hans bilder på den rikt utbildade båtkulturen på den stora polsk-litauiska floderna. Han talar om folkets båtar, om folkets maritima kultur. Olaus är den förste som omnämner inlandssamernas sydda båtar, de sydda skutorna i Bottniska viken och de egenartade amfibiska transportsätten i det subarktiska området. Han beskriver i snitten också lodning med handlod, förtöjningsringar i berg, sjömärken och vårdkasar och placerar dem geografiskt.

Det positiva omdömet gäller även på naturens område. Se på hans kloka värdering av nordpolens betydelse för kompassen och hans skildringar av fåglar, t ex ripornas gångar under snön och även av andra djur.

Verket sammanfattar väl den svenska högmedeltidens kunskaper på alla kulturhistoriska områden. Men Olaus tillhör också den all europeiska renässansen. Med Kurt Johannessons ord kan man ställa sig frågan om Olaus Magnus inflytande "inom den geografiska och exotiska litteratur, som får en sådan bredd under renässansen och barocken, och som inom den naturalhistoriska spekulation som omsider skulle få sitt mest berömda uttryck i Montesquieus klimatlära." Då syftas på Olaus åsikt att de mänskliga dygderna befordrades av de nordliga klimatet. Det verkade danande för karaktären och även för frihetsbegäret.

Läs mer: Bjurums kyrka och dess hemligheter

Läs mer: Sparlösastenen - rapport från en invasion?

Resan i norr åren 1518-19 tillhör de mest positiva upplevelserna i hans liv. Vidare reste Olaus under några år reste i Gustav Vasas tjänst som diplomat till Holland och senare mycket i Central- och Sydeuropa . Den rekonstruktion av norrlandsresan som jag gjort, förutsätter att Olaus för sin försäljning av avlat senast rest på hösten 1518 norrut. Det enda dokumenterade omnämnandet av hans verksamhet som avlatskrämare är en notis från detta år i Stöde kyrkas räkenskapsbok i Medelpad. Men datum saknas. Att han nästa år hamnade i Norrbotten är tydligt. Därom berättar han själv. Jag tror att hans resa följde traditionella transportmönster för kyrkliga företrädare, först landvägen upp till Mellannorrland, sedan västerut mot Jämtland och Trondheim där han tillbringade vintern. På våren 1519 bör han ha tagit sig ned efter Indalsälven och Ångermanälven och tycks där ha hört talas om hällristningarna vid Nämforsen. Han reste vidare med båt upp till Torne marknad i Norrbotten.

"Hans stora upplevelse blev att han, när han reste norrut, samtidigt reste bakåt i historien. Forntiden slog honom till mötes i stort och smått, nära nog vart han kom. Bönderna uppträdde beväpnade till skydd mot vilddjuren. Klädedräkten var kolt och pälsverk. Även i prästgårdarna torde serverats icke rökt kött utan spicket. Tunnbröd och filmjölk var viktig föda." (John Granlund)

Det mångkulturella Norrland upptäcktes därmed av Olaus. Med tydlig stolthet erinrar han på ett träsnitt om de fyra manbara folkslag som bebor Nordkalotten. Men det är inte någon översittare som tittar ned på perifera och underlägsna varelser i norr. I förhållande till samerna har hans attityd varit sällsynt fördomsfri. Samma nyktra och positiva iakttagande möter vi först hos resenärer som Adrien de La Mottraye i början av 1700-talet.

Läs mer: Han fick sin kraft av trollhjulet

Läs mer: Ett kok stryk och tjärad sill

Märkligt nog har hans anknytning till den katolska kyrkan -som vi kanske skulle förmoda bäddar för upphöjdhet och distans lett till att han lika obesvärat har hämtat sina uppgifter hos samer som hos sjömän och arbetare. En högt uppdriven tilltro till den muntliga traditionen ger honom fördelar, men naturligtvis också nackdelar. En viss fara för överdriven uppskattning eller heroisering är ibland märkbar. Det är när han utnyttjar eller citerar andrahandskällor eller för oss irrelevanta antika författare eller poeter som han är ute och cyklar. Men i det självupplevda representerar han förbluffande friska intryck och åsikter. Även författaren till dessa rader, som studerat spridda aspekter på Olai verk -från Västergötland till Nordkalotten- kan konstatera detta med kraft. Man får inte tillämpa anakronistiska synpunkter, allt måste ses mot bakgrund av sin samtid. Det finns i och för sig andra samtida kuriosa och geografiska beskrivningar att jämföra med. Men de är långtifrån lika systematiska och mångsidiga. Den som främst påminner om Olaus är faktiskt Linné under det utilitaristiska, nyttobetonade, 1700-talet.

Olaus bakgrund är jämförelsevis lite känd. Men han tillhörde en östgötsk familj och var född i landskapet omkring 1490. Hans bror, Johannes Magnus var Sveriges sista utövande katolske ärkebiskop. Han råkade i konflikt med Gustav Vasa och lämnade landet tillsammans med Olaus. De tillbragte tio år i Danzig i Polen och hamnade sedan i Rom, där Johannes avled.

Det var Olaus som tryckte broderns berättelse om de svenska kungarnas historia. I den finner man helt uppfunna räcker av härskare med nummer som inte har någon grund i verkligheten. Men det är alltså anledningen till att vår kung heter Carl XVI Gustaf. Redan Gustav Vasas äldste son greppade girigt möjligheten att kalla sig Erik XIV. Så även om förhållandet var ansträngt mellan det svenska kungahuset och båda bröderna accepterade man vad de skrev, när det passade. Det var sämre med kunskapen om resten.

De båda bröderna ägnade sig starkt åt motreformationen inom den katolska kyrkan med ganska klent resultat. De uppgav aldrig tron att Sverige åter skulle kunna bringas tillbaka under kyrkans domvärjo. Den svenska samtiden begrep Olai polemiska syfte. Som gammalkyrklig motståndare till den svenska statsmakten skulle han därmed förtigas av det officiella Sverige. Det framstår än idag som en skandal att Olaus både som person och som historisk etnograf inte översattes och utgavs i Sverige förrän i början av 1900-talet.

Också litterärt är nämligen verken som utkom i Rom under denna tid utomordentligt intressanta: "Egentligen är det först i en annan tid av dramatiska omvälvningar, i Almqvists, Rydbergs och Strindbergs epok, som den svenska litteraturen skall kunna uppvisa politiska diktverk av samma polemiska frihet och visionära kraft" (Johannesson).

Olaus arbetade under tiden med Birgittas hus i Rom och räddade de birgittinska minnena åt eftervärlden. Speciellt aktuellt har det blivit med tanke på att Birgitta nyligen blivit Svertiges katolska skyddshelgon.

Olaus Magnus dog 1556 i Rom och finns begravd i kyrkan Santa Maria dell´Anima. Först 1950 försågs kyrkan med från svenskt håll ett rejält gravmonument över denne den förste store svenske humanisten.

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi