Annons

Annons

Annons

Annons

Skara

Speglingar av vattnets betydelse i Skaraborg

Annons

Den här gången går Västergötlands fornminnesförening all in på vatten. Vi har läst och recenserar tidskriften.

Förra tidskriften 2015-2016 handlade om sten och dess många aspekter. Denna tidskrift fullföljer ambitionen att erbjuda smått oförutsedda vinklingar. Det kan uppfattas som en strategi och ett sätt att bredda läsekretsen från den traditionellt fornminnes- och historieintresserade gruppen i föreningen. Man kan åtminstone hoppas på framgång i denna ambition, som även finner utslag i Fornminnesföreningens populära exkursioner i hela landskapet.

Det är uppmuntrande för ett tvärfackligt perspektiv att se artiklar om vattenväxter (Anders Bohlin), om isskulptörer (Anna Maria Claesson), vattenkurorter och hälsobrunnar (Elisabeth Mansén). Men Vänern finner sin plats, om än något undanskymt, i Lars Göran Nilssons artikel om farleder. Även om undertecknad är lite part i målet får det väl ändå påpekas här, att min egen bok Vänern- landskap, människa, skepp (2003) saknas där bland referenserna. Dock inte särskilt magsurt, utan mera som ett matter-of-fact. Det finns ytterligare en väsentlig aspekt på innanhavet som också nämns nedan (Åke Möller), samt ett bidrag om hamnens tillkomst i Lidköping (Alf Johansson).

Annons

Annons

Det mera kulturhistoriskt orienterade perspektivet finner åtskilligt i övrigt att glädjas åt, som Varnhems klosters VA-system (Ragnar Sigsjö). Det är för övrigt en del av ett nästan alleuropeiskt ämne kring cistercienserkloster, som avkastade ett synnerligt intressant seminarium på Västergötlands museum förra hösten.

På detta seminarium dök också upp det ämne som Madeline Bonow och Ingvar Svanberg behandlar, kring fiskdammar, som även ingick i klostrens försörjning.

Originella temata gäller inte minst de små lokaler som också fått beständiga namn som dyker upp i Gunilla Nilssons artikel om Nossan, betitlad Sköljesten, Stolpalisan och Klockarehöljan. Det behöver inte ses som en introvert sysselsättning. Sist jag hörde en liknande framställning gällde det namn på liknande små ställen längs floder i Lettland. Företeelsen må vara lokal och inomspråkligt uttryckt men den kan faktiskt vara av generellt intresse. Allmänna inslag i kulturmijöer av detta slag redovisas vidare av Ann-Katrin Larsson.

Inger Widhja tar upp ett delvis närliggande men speciellt ämne, om forna tiders stortvätt (lakasjå), nästan uteslutande i direkt anslutning till ett vattendrag. Mader som självreglerande sidvallsängar skildras av Lars G. Strömberg. Många, har säkert hört minnen av slåttern på mader inklusive mig själv och min mor som ung var med kring övre Tidan. Som sig bör har Åke Möller skrivit om just Tidan, men då gäller det vattenkraften i kvarnar och andra vattendrivna installationer. I linje med sin tidigare industrihistoriska insats finstuderar Eric Juhlin Årebergs bruk (Tibro) i dess flersidiga verksamhet i avseende på vattnet i Tidan som drivkraft. Åke Möller bidrar för övrigt med ytterligare ett inlägg med långt tidsperspektiv om ett av de viktigaste ämnena överhuvudtaget, Vänerns skiftande vattenstånd. Det är ett ämne med idéhistorisk innebörd. Redan Emanuel Swedenborg var inne på området, ca 1700. De folkliga förklaringarna kring den uppenbara periodiciteten visste veta, liksom för Vättern, att det fanns underjordiska flöden. Den stora myten utvecklades kring Vänern till sju år av högvatten och sju år av lågvatten. Petrus Gyllenius konstaterade på 1600-talet att där han i den värmländska skärgården nyligen hade fiskat slommen med nät efter botten gick nu korna och betade gräs. Det måste ha varit uppåt tre meters skillnad, vilket Åke Möller också tidigare har kunnat belägga.

Annons

Annons

Det skall även nämnas att det finns artiklar om hundra år av pionjärbroar från Forsvik 1813 till torgbron i Lidköping 1914 (Sven Olof Ahlberg), om elkraftsproduktionen vid Trollhättan (Linn Björk) och t.o.m om reningsverket i Skene (Hans Hellman). Eva Björkman berättar också om den tidiga (1950-tal) och framsynta vattenledningen från Vättern över Hökensås via Borgunda till både Skara och Falköping, något som i varje fall var mig fullkomligt okänt. Man är sig själv närmast!

Det är alltså ett mångsidigt tema, och kunde räcka till två volymer (minst). Det är ju också problemet med årsböcker som centreras kring ett tema. Det kan lätt bli en efterskörd, som man väl kan önska VFFT.

Visserligen är årsskriften inte bara denna gång ganska späckad. Men man kan ju ändå som recensent hoppas på andra ämnen i framtiden. Själv har jag alltid undrat över sentida nästan total brist på sjöar och våtmarker i centrala Skaraborg, trots att vi bitvis har ganska imponerande torvmarker. Det senare kunde ju förklaras av tillkomst av högmossar. Men torvmarkerna som inventerades noggrant av SGU och publicerades i kartor och beskrivningar under mellankrigstiden har inte överallt samma tillkomsthistoria. Ändå ser vi sjörikedomen i Älvsborg, låt vara att det gamla länet utmärker sig för en helt annan topografi med sina knallar och bassängartade dalar. Vi vet att det finns stora områden som framförallt under 1800-talet har totaldränerats på samma sätt som i fullåkersbygder som Skåne. Just dräneringen får en viktig behandling i årsskriften genom artikeln Vattnet i bondens landskap av Eva Björkman och Jan Lundgrén. Men hur såg det ut i megalitbygden eller i randområdena kring de stora platåbergen under järnåldern?

Annons

Det för in på frågan om dessa eventuella vattendrags och våtmarkers roll i samfärdseln i äldre tid. I all synnerhet står frusna myrmarker för majoriteten av vintervägarnas sträckningar generellt för tyngre transport. Och som påpekades i årsskriften 1985, Vägen till din historia, finns en eventuell förbindelseled, ett båtdrag eller draged över land i samma område där Göta Kanal senare kom till. Den skulle i så fall ha fört från Tidan via Fägrebäcken till Viken och Vättern. Det påpekades där att den skulle ha använts ännu under medeltid. Arkeologiska fynd ansågs tyda på detta. Jag vet att det finns en rapport. Men undrar: behövs det i så fall inte fynd av daterade båtar? Vad beträffar just Göta Kanal finns för övrigt ett bidrag i skriften med en generell historisk tillbakablick på kanalbyggen av Reinhold Castensson.

Annons

Det är svårt och dessutom orättvist att värdera årsskriftens många bidrag sinsemellan. Recensenten vill bara påpeka att de kommer att både bereda nöje och förmedla kunskap ett bra stycke framöver. De är korta och lättlästa och väl illustrerade.

Detsamma gäller den traditionella avdelningen om Aktuellt antikvariskt som intressant redovisar en del av verksamheten vid Västergötlands museum sedan sist (tidskriften 2015-2016) , lite modernare minnen i linje med samtidsarkeologi, läroverksbygget i Skara, två artiklar kring Hjo, ett gravfält i Remmene, fynd på kyrkvindar. Redaktör för tidsskriften är Anna Lokrantz.

Christer Westerdahl

Annons

Annons

Till toppen av sidan