160 stora internationella bolag har temporärt stoppat all annonsering på Facebook. Nätverket pressas att ändra hur hatiskt och rasistiskt innehåll tillåts spridas på dess plattformar, dels efter president Donald Trumps många utspel, dels efter de demonstrationer och diskussioner som ägt rum efter att George Floyd dödades.

Bland bolagen märks jättar med enorma reklambudgetar som Lego, Unilever, Verizon, Honda, The North Face, Hershey’s, Starbucks, Adidas, Ford och Cocacola. Även svenska bolag som Essity, Oatly, Houdini och SJ har hoppat på tåget.

Ikea för just nu diskussioner inom ledningsgruppen, medan HM har bestämt att inte delta i bojkotten för att i stället ”använda vår storlek och makt för att skapa ett samtal kring jämlikhet och öppenhet”. Även om en bojkott kan framstå som effektiv, kan klädbolagets vägval visa sig mer långsiktigt rimligt.

Vissa företag har en 30 dagars bojkott för att sedan utvärdera. Andra har pausat annonseringarna för resten av året. Men oavsett längden bygger de på ett felaktigt antagande: att Facebook kommer att ändra sig så radikalt att de kan återgå.

Det kommer inte att hända. Dels beror det på att bolagets grundare och vd Marc Zuckerberg, och många i ledningen, ägnat nästan två decennier åt en idé som nu visar sig icke-kompatibel med demokratisk diskussion. Vem kallar frivilligt sitt livsverk för skadligt?

Dels beror det på att Facebook, och andra plattformar som exempelvis Twitter och Facebookägda Instagram som nu bojkottas, vid en så total omvandling skulle sluta upphöra att vara det de är.

De bygger på algoritmer som premierar starkt och engagerande innehåll, oavsett om det är rasistiskt eller antirasistiskt. De bygger på att barskrapa användare på sin data och personliga information för att skräddarsy fler annonser. De kommer aldrig drivas av att ha ”en positiv inverkan på barn” som Lego anför som skäl för sin annonspaus.

Facebooks regler för vilket innehåll som ska värderas upp i flödet ändras så enkelt och så ofta att användare, särskilt medier, borde vara betydligt mer restriktiva i sin användning av plattformen. 2014 värderades klickvänliga rubriker. 2016 var extrema politiska åsikter och fejkade nyheter alltid högst upp i flödet vilket kraftigt påverkade presidentvalet i USA.

2018 svängde det och material med nyhetsinnehåll tonades ned till förmån för vad vänner och familj publicerade. Ingenstans är det riktiga nyheter och korrekta fakta som varit vägledande. Så varför tror vi att en grupp bolag ska kunna ändra på det?

Det går inte att separera desinformation, hat, våldsbejakande och rasism från plattformar som Facebook och Twitter utan att bolagen som vi känner dem försvinner. Det är inbyggt i deras dna.

Det är därför medieprofessorn Siva Vaidhyanathan – apropå bojkotten – sagt följande: ”Jag tror att sociala medier har varit dåligt för människor. Och vi borde inte fortsätta försöka föreställa oss att vare sig fixa eller återuppfinna något som fundamentalt sett är en dålig idé” (NYT, 1/7).

Vi har länge satt tilltron till det enskilda bolaget. Men allt som har skett är små justeringar i marginalen, och vi åker gång på gång ner i samma dikesdiskussion om ansvar för innehåll.

Därefter har vi vänt oss mot politiken för bättre och kraftfulla redskap mot den skadliga kultur som bolagen envisas med ska kallas för ”mänsklig kommunikation”. Men varför sker ingen substantiell förbättring? Det är dags att inse att vi måste lämna plattformarna.

Är det en för enkel lösning? Ja, menar många. De är en del av samhället. Det finns massor av nyttor med ett specifikt nätverk och sociala medier i allmänhet. Som läsarkanal är de livsviktiga för tidningar, särskilt lokalpress likt denna.

Det är precis detta som är problemet. Vi har låst oss i en tankevärld där några få plattformar måste existera för att vi ska kommunicera. De stora tankarna för hur vi vill ordna våra mänskliga och demokratiska utbyten saknas.

I en essä som aktivt förordar en uppstyckning av det monopol som Facebook blivit skrev den avhoppade medgrundaren Chris Hughes förra året att eventuella konkurrenter inte har råd att utmana bolaget. Riskkapitalister, entreprenörer och tidiga investerare vet att en konkurrerande idé som faktiskt skulle kunna utmana dominanten kommer att kväsas.

Hughes sammanfattar det som att Facebook har köpt eller kopierat bort all konkurrens i öppen dager, exempelvis genom de dyra förvärven av de olönsamma bolagen Instagram och Whatsapp. Politiken har i detta avseende svikit allmänheten och låtit ett monopol växa utom kontroll, enligt Hughes.

Individer och bolag, särskilt medier, måste sluta använda Facebook och Twitter eftersom de är ekosystem av hat och desinformation vilket undergräver journalistik och demokrati. Det är inte lätt. Men vi måste sluta fråga oss hur plattformarna kan göras bättre och fokusera på vad som är bra för oss. Både som samhälle och demokrati, men även som individer.