Det behövs nya förhandlingar i höst och "en ny uppgörelse" (SR, 4/8). Det var budskapet från Annika Hirvonen Falk (MP), representant i den parlamentariska migrationskommittén, till regeringen.

Det finns i dag ingen uppgörelse, så att kräva en ny är konstigt. Men MP förolämpas redan nu av tanken att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara norm. Även kraven på försörjning vid anhöriginvandring är för höga. Enligt Hirvonen Falk har MP inte fått gehör för detta i slutbetänkandet som kommittén ska räcka över till regeringen 14 augusti.

MP vill därför initiera nya samtal med regeringspartnern Socialdemokraterna, dit även stödpartierna Centern och Liberalerna samt Vänsterpartiet ska bjudas in. Det lär inte ske.

Liberalerna har sedan länge lämnat gamla positioner för att bygga ny trovärdighet i migrations- och integrationsfrågor. Sossarna vill inte ”tillbaka till en situation som vi befann oss i 2015”, enligt kommittérepresentant Rikard Larsson (SR, 4/8). Och V lär inte vilja slarva bort sin surt förvärvade plats som ställföreträdande lidande åt facket och alla vänstersossar genom att kuckelura ihop med MP och stöta bort S.

Den tillfälliga lagen som på senare år dikterat migrationspolitiken kom i slutet av november 2015. Om det räknas som nollpunkten för nuvarande diskussioners tidslinje har MP snart haft fem år på sig att förhandla och diskutera med regeringskollegan hur framtiden ska se ut. Och sedan ett år finns därtill ett dedikerat forum i just denna parlamentariska kommitté.

Att kommittén inte haft arbetsro är givetvis inte bara MP:s fel. SD har vägrat kompromissa. V har inte sagt flaska. M har sprutat ur sig krav och tankar och sedan surnat för att ingen hänger med i svängarna. Och S har svävat på målet så länge att övriga undrar om partiet längre har något att säga i en fråga man säger sig prioritera.

Men som Hirvonen Falk konstaterat är hon ”väldigt glad” (SVT, 7/7) över att kommitténs förslag ”inte har sin utgångspunkt i Moderaternas politik.” Det säger två saker.

Dels har frågan blivit symboliskt viktig för partiet på grund av marginella framgångar på de flesta andra politikområdena. Dels säger kommentaren att frågan gjorts personlig: Hirvonen Falk vill inte att någon som ser annorlunda på saken får vara med – även om det har chans att skapa bättre integration, mindre osäkerhet eller bryta låsningar.

Kort sagt: Om kommitténs förslag blir tandlösa, kortsiktiga eller orealistiska är sekundärt. Det primära är att slippa andras förslag. Så går ingen politisk förhandling eller utveckling till. Väljarna har rätt att förvänta sig att resultatet av årslånga förhandlingar inte mynnar ut i en bekvämlighet för enskilda politiker, utan i politik som är rättvis, rimlig och rejäl.

MP:s agerande ger ännu en lagstiftningsmässig vinst till SD – ett politiskt-strategiskt övertag som kommittén syftade till att minska. Genom att först S och M, och nu regeringspartierna internt, inte kan samsas kan SD stå bredvid och förklara hur tydlig och bestämd man är.

Svensk politik ser ännu en gång ut att, i sin iver att klå SD, av bara farten lyckas befästa den bild av ett dysfunktionellt och oansvarigt etablissemang som populisterna älskar att använda.

Ledarredaktionen