Den färska laxen på Gefinor Rotana-hotellet mitt i Beirut var nog för att dra oss över gränsen. När jag och min familj bodde i Syriens huvudstad Damaskus 2003 och 2004 var den libanesiska huvudstaden en oas – och en doft av Europa. Vi åkte dit gång på gång.

Beirut var så nära hem vi kom utan att lämna Mellanöstern. Där fanns Virgin Megastore, Starbucks, McDonald’s, Pizza Hut, Hard Rock Café. Vi kunde dricka riktig Coca Cola på biografer, i stora gallerior med luftkonditionering och på vackra sprudlande torg.

Syrien hade varken hamburgerkedja eller shoppingcenter. Den första rulltrappan kom till Damaskus i slutet av 2004 när den första riktiga gallerian öppnade. Då fick säkerhetsvakter visa folk hur man klev på och av. Ändå var Beirut inte hemma.

Många delar var nybyggda efter krigen, men runtom i staden stod hus fyllda av kulhål. Det talades franska överallt. Från den snigelsnabba skidliften i Faraya Mzaar såg vi ut över den återuppbyggda staden och Pidgeon’s Rock som stod ståtlig i Medelhavet. På eftermiddagen byttes pjäxor mot badkläder.

Inte konstigt att denna kulturella smältdegel kallas för Levantens Paris. Epitetet har förstås andra rötter, främst i fransmännens mission civilisatrice – ett självutnämnt uppdrag att civilisera nya världsdelar genom att sprida sitt språk, religion och utbildningssystem. Kolonialism, som det kallas i dag.

I mitten av 1800-talet var italienska och grekiska de viktigaste språken för handel i Mellanöstern. Rom försåg regionens kristna med religiös utbildning och beskydd.

Det här skadade Frankrikes självbild som Europas religiösa och intellektuella bastion. Man hade lett det katolska Europa genom att förse korstågen med riddare, och såg sig därför ha rätt att leda kyrkans utveckling i regionen även nu. Italienare gick inte att lita på.

I takt med att kristna i Libanon försåg Lyons textilindustri med alltmer råsilke förändrades dock de kulturella förutsättningarna. Det fanns få bra skolor i Libanon för affärsmännens barn att gå i. Ett sätt att staga upp Frankrikes vacklande religiösa hälsa i mitten av 1800-talet var att upprätta katolska skolor både i och utanför landets gränser.

Frankrike blev gradvis beskyddare och utvecklare av kristna minoriteter i det ottomanska riket. Från 1840 och fram till första världskriget tolvdubblade franska regeringar stödet för franskspråkiga katolska skolor i Levanten. Över 500 stycken öppnades som upptog över 100 000 elever.

När det ottomanska riket upplöstes efter andra världskriget tog man strid för att inkludera maroniterna i det nya statsbygget. Frankrike skapade på egen hand Storlibanon med en institutionell ordning där presidenten måste vara maronit.

Parlamentets talman och landets premiärminister måste vara shia- respektive sunnimuslim, medan druser och andra minoriteter från landets totalt 18 religiösa grupper har givits mindre viktiga poster. Systemet, som kallades Österns Schweiz, fungerade fram till inbördeskriget bröt ut 1975. Och där står Libanon än i dag.

Allt färre i landet ser sig som kristna eller ens religiösa. Maktdelningen och den proportionella representationen i parlamentet skulle skapa samarbete över konfessionella gränser. Det har snarast låst Libanon i ett dödläge som drar ned landet i förtvivlan och stagnering.

Regeringskris utbröt 2005 efter att premiärminister Rafiq Hariri mördades, och igen 2008, 2011 och 2013. Under nio års tid, fram till 2018, sköts parlamentsvalet upp tre gånger samtidigt som politikerna inte kunde enas om en president mellan maj 2014 och oktober 2016.

Vid lokalvalen 2016 fick anti-religiösa initiativ stort stöd. Folk var trötta på ett dysfunktionellt ledarskap som bara året före hade skapat energikris, avfallskris, budgetkris och vattenkris. Men så blir det när alla grupper har en garanterad plats vid maktens bord.

Världsbanken uppskattar att det konfessionella styret där ingen egentligen kan bli bortröstad kostar 9 procent av BNP årligen i korruption och slöseri. Inte undra på att politiken inte kan ta ansvar för tusentals ton explosiva ämnen mitt i huvudstaden, trots åratal av varningar från myndigheter.

Det är inte för inte som Beirutborna kallar den statligt ägda hamnen – där mutor och stöld är vardag – för grottan för Ali Baba och de 40 rövarna. När rövargrottan nu exploderat tvingas politikerna förhoppningsvis ta sitt kollektiva ansvar och förändra landet till den fredfulla demokrati som Libanon en gång var. Frankrike behöver inte lägga sig i något mer.