Pressbyrån i Falköping har ett stort utbud och välfyllda butikshyllor. Själv hade jag ett längre ärende vid disken, som fordrade butiksbiträdets uppmärksamhet. Under tiden släntrade det in ett antal tonåringar, pojkar och flickor.

De var lugna, städade och tystlåtna och drogs som av magnet bort till det hörn där energidrycker i smala burkar stod tätt. Under tystnad valde de sina burkar, såg sig omkring och som av en händelse hamnade några burkar i rymliga fickor. Några bar sin burk i nypan, sådär i höfthöjd. Medan affärsbiträdet och jag resonerade om mitt ärende, slank den ena efter den andra ut ur butiken utan att betala. Ungdomarna rörde sig tyst, lugnt och ogenerat under sin vistelse i butiken. Men ingen ställde sig i kö för att betala. Skulle jag ingripit? Det frågar jag mig nu efteråt.

Varför engagerar vi vuxna oss så lite för andras tonåringar? Är Falköping vårt samhälle? Har vi ett gemensamt ansvar för dem som en gång skall bli vuxna kommuninvånare och ansvara för egna barn?

Oroad kommuninvånare