Onsdag 30 augusti besökte jag Häggums Bygdegård. Centern arrangerade ett möte med uranbrytning som tema. Det var ett bra möte. Många kom, salen var fullsatt.

Varför detta möte? Vi har ju redan tidigare i våra bygder gjort klart att någon uranbrytning vill vi inte veta av! Dessutom är nämnda verksamhet i lag förbjuden. Kommunen har vetorätt mot brytningen.

Svaret är enkelt. Det är andra tider nu. Den gröna omställningen kräver massor av elenergi.

Regeringen och deras stödparti Sd ( som är riksdagens näst största ) talar allt oftare om behovet av utbyggd kärnkraft. Då måste man helt följdriktigt skaffa fram mer uran. Vi köpte tidigare av Putins företag Rosatom, men det skäms vi för idag. Med all rätt!

Lagar kan ändras. Ökar behovet av uran kan förbudet mot uranbrytning och det kommunala vetot bli kortlivade?

För mig är det obegripligt hur man kan frikoppla frågan om kärnkraft från urangruvorna?

Inget uran = ingen kärnkraft! Om jag inte vill förstöra vår vackra bygd kan jag för skams skull inte skada andras livsmiljö för att få tag på bränsle till vattenkokningen i våra reaktorer!

Eftersom jag inte vill se svenska urangruvor, blir mitt nej till svensk kärnkraft självklart!

Varför kommer kärnkraftens vänner så lätt undan i debatten? Varför krävs inte besked om var uranet ska hämtas? Därtill kommer frågan om slutförvaring av bränslet när det är använt? ”Säker förvaring” är orimligt att lova för tusentals år framåt. Där kan vi bara göra mer eller mindre osäkra antaganden!

Bertil Wallgren

Floby