Stig Ahlgrens liv skildras nu i Ulrika Milles mäktiga biografi ”Ensamvargar” (Bonniers) som också ger en inträngande bild av hans hustru Birgit Tengroth, han hyllad som kvick och elak kritiker och hon som skådespelerska och författare. Med tiden förlorade båda fotfästet i sina liv men de behöll vänskapen (även efter hennes kortvariga och destruktiva äktenskap med den blivande danske statsministern Jens Otto Krag) in i det sista.

Jan Myrdal är också aktuell med boken ”Ett andra anstånd” (Norstedts) som han skrev efter en akut blodförgiftning. I den här boken retuscherar han bilden av sig själv men ger också en mer nyanserad bild av sina föräldrar Alva och Gunnar Myrdal. Han respekterar deras yrkeskunnande men hans syn på dem som föräldrar, som han skildrade i ”Barndom”, håller han ännu fast vid.

Stig Ahlgren var en gång en mycket respekterad marxistisk kritiker som verkligen förstod sig på de författare som annars skrev under hårt motstånd på 1940-talet. Han skrev bland annat i Arbetet men sedan lämnade han frilansandet och köptes upp av Bonnier-koncernen där han blev chefredaktör för Vecko-Journalen som framförallt lästes av den burgna klassen. Då betraktades han som avfälling men hade en gnistrande penna, beväpnad med ett gift som också var underhållande.

Tråkig som en påstigande

Han är i dag mest ihågkommen för sina dräpande formuleringar, t ex när han skrev att akademiledamoten Sten Selander var ”tråkig som en påstigande i Alvesta”. Det blev senare ett bevingat uttryck men Stig Ahlgren tyckte inte om det. Han ville tas på allvar och erkännas för andra kvaliteter.

Annons

Jan Myrdal var en gång nästan ikoniskt hyllad av den svenska vänstern. Även en konservativ person som Sven Stolpe gav honom sitt erkännande: ”Han är modig som ett lejon”. Myrdal är besläktad med den Strindberg som skrev ”Svarta fanor” men har inte samma mångsidiga genialitet som sin förebild.

Däremot anser jag att Jan Myrdal är en mycket underskattad författare. Mig veterligt har han inte, så länge jag minns, fått ett enda öre av Svenska Akademien. Han har vid olika tillfällen skrivit elakt och hånfullt om många akademiledamöter (inte alla, han kände stor respekt för både Artur Lundkvist och Lars Forssell) och det räcker uppenbart för att diskvalificeras som mottagare av något av de många pris som delas ut av nämnda institution.

Jan Myrdals barndomstrilogi hör till det bästa han skrivit. Han kryper in under skinnet på den unge pojken och ger ingen vacker bild av sina föräldrar, det berömda äkta paret som knappt hade tid för sina barn. Det mest ökända projekt de genomförde handlade om rasbiologi men det är en annan historia. Låt vara att de var framgångsrika på många plan men det hindrar inte att de var misslyckade som föräldrar.

Jag minns Jan Myrdals elaka nekrolog om författarkollegan och hans f d svåger Bosse Gustafson. Det var förmodligen Myrdals svar på den artikel i GP som Bosse skrivit där han hävdat att ”Jan Myrdal lever farligt nära fascismen”. Nu var Bosse försvarslös och jag vet att han inte skulle ha låtit Myrdal komma undan så lätt. Däremot pratade Ulla och Bosse, nära vänner till mig, alltid positivt om vänskapen med Gun Kessle och Jan Myrdal på den tiden det begav sig. I den här boken mildrar Myrdal synen på Bosse något.

Två sältor

Stig Ahlgren blev med åren allt ensammare. Han ansågs vara undergiven i det barnlösa äktenskapet med Birgit Tengroth men skrev aldrig offentligt om deras komplicerade förhållande. Hon använde däremot honom som objekt både i sina romaner och senare i memoarerna. Men på något sätt var de sammanbundna vid varandra och delar gravplats på Galärkyrkogården i Stockholm. Hon led av cancer och var länge sjuk, han fanns vid hennes sida på sjukhuset in i det sista.

Jan Myrdal blir 92 år i juli och har fyra äktenskap bakom sig. Han lever nu ensam med sin gamla katta i Varberg där han tillbringar en stor del av sin tid i Jan Myrdal-biblioteket som rymmer en ansenlig mängd böcker men också arkiv och brevsamlingar. För honom har skrivandet varit det viktigaste i hans liv. Redan när han gjorde en omfattande hjärtoperation som blev lyckad såg han det som en gåva att kunna fortsätta sitt arbete.

Stig Ahlgren levde det sista decenniet i självvald isolering. Hans adress fick inte lämnas ut till någon och han besvarade inte de brev som ändå nådde honom på omvägar. Både Jan Myrdal och Stig Ahlgren har på olika sätt varit en sälta med sin uppkäftighet i den annars så domesticerade kulturdebatten.

Jan Mårtenson, författare och journalist Malmö.