Det var en chock att kvinnan från Viktväktarna skrev in mig - utan att lyfta på ögonbrynen.

Man är så van vid att tjejer ba "DU är INTE TJOCK", så fort ämnet kommer upp. Men här fanns inte en sekunds tvekan kring om jag behövde hjälp eller ej.

Leendet frös i mungipan när jag istället för att motas därifrån, vägdes in på 78 kg.

Fördelade över en 166 cm lång, inte längre så kaxig, tjugofemårig kropp.

Detta var ändå pre-barn. Jag hade stadig (sportig) pojkvän (som kunde äta pizza så ofta han ville så det gjorde jag med), fina vänner och bra jobb. Festade en del. Åt ofta ute. Hade testat löpbandet på något gym men 2005 fanns inte Instagram och ingen hets.

Så jag mådde bra. Ändå var det något som gnagde.

Kanske var det tristess.

Men jag ville se en förändring. Och ett Body Mass Index på 28+ är inte kanon, trots att ingen klagade.

Det tog ett par månader och en sommar innan jag återvände till ridskolan och läraren kastade en blick på mig och konstaterade kort: "Och här har vi en som blivit smal."

Segern.

Efter allt pointsräknande låg jag som lägst på 62 kg, och hade ett normalt BMI på 22,5. Efter 16 pannor bort.

Jag har sedan dess sett Viktväktarna som en bra grej. Systemet synliggjorde för mig hur lite köttfärssås en kan äta innan kalorierna trillar iväg. Och kilona rasade ju.

Men mötet med kostrådgivaren Johanna Antonsson i veckan öppnade mina ögon på nytt, när hon sa: "De har du gått upp nu igen?".

Det lät inte ens som en fråga.

"Mja... Jo, det har jag ju. Men inte alla. Och jag har ju fött tre ungar." Menade jag.

Att ha barn och att skylla sina extrakilon/snabba matlagning/överkonsumtion av mackor och pasta på dem, håller inte. Menade Johanna. På sitt kloka och självklara sätt.

Och inställningen, att ens avkomma INTE skulle äta den nyttiga, hela kostcirkel du vill unna din egen kropp, är ju faktiskt bisarr. När man tänker efter.

Som Friskis och Svettis skrev i reklamen på Facebook för ett lopp för unga nyligen: "Nu ska vi ge barnen vad de förtjänar!" Det vill säga rörelseglädje.

Eller här: Ge dem vad du förtjänar. På tallriken.

Bra mat är inget straff. Efter intervjun åkte jag hem och rullade egna köttbullar med gräddsås till en förvånad man och tacksamma barn. Ingen saknade halvfabrikatet vi brukar fräsa till.

Framför datorn nu konstaterar jag att mitt BMI för närvarande är 26. Det vill säga jag "kan vara överviktig". Än. Min idealvikt är 59,8. Jag "får väga" upp till 68,8 kg. Det är en bit ned dit.

I dag börjar resten av mitt nya liv. Gymkort och ambitioner, check.