Jag stod en dag i idrottsförrådet på skolan i Tidaholm där jag arbetar. Jag stod fastfrusen och stirrade på alla grejerna. Jag hade haft en kort konversation med en elev som startat så mycket tankar i huvudet på mig.

* * *

Min elev hade följt med för att hjälpa till att bära ut lite grejer. Han har inte varit i Sverige så länge och har sitt ursprung i Afghanistan. När han tog fram en halvtaskig fotboll frågade han kort vems bollen var? Jag svarade lite förvirrat att den är idrottens.

Jo, svarade eleven, men vem har köpt den, har du köpt den?

Nä, det har skolan gjort, sa jag. Sedan var jag tvungen att axla lärarmanteln och tillade att skolan finansieras av skattemedel.

Eleven såg frågande ut och kontrade med; "Så vem har köpt bollen då?"

Jag kände pressen att svara på hans konkreta fråga med ett lika konkret svar och sa. Skattepengar ger alla tidaholmare som arbetar eller har arbetat och pengarna går till sådant som samhället tycker är viktigt. Tidaholmarna tycker det är viktigt att barnen och ungdomarna får röra på sig och lägger pengar på grejer att göra det med.

Nää! Vaa! sa eleven och jag såg i hela hans ansikte hur bra det kändes. Han kände sig rik på något vis, han som egentligen inte har så mycket.

Annons

Jag är tidaholmare, tillade jag lite malligt, jag är med och betalar för det är viktigt att skolan är bra för barnen och ungdomarna. Jag betalar för framtiden. Jag har haft en bra uppväxt och nu kan jag vara med och bidra till andras.

Nää! Säger eleven lika andäktigt igen och står där med sina stora ögon och breda leende och bara känner in känslan av att vara en del av något stort. Något stort som innefattar alla, något som innefattar både nutid och framtid. Det finns en fotboll som hela staden varit med och betalat, en fotboll som alla får använda, inte bara den starkaste, utan alla. Den finns där för att vi tycker det är viktigt att alla barn och ungdomar rör på sig. Så han tog med sig sitt leende, nöp bollen, sprang ut och började spela med full kraft, full av tacksamhet.

* * *

Kvar stod jag och stirrade på hela förrådet. Ibland är jag lite bitter över allt vi inte har råd med, medan han var helt lycklig över en sumpig fotboll. Jag tänker också på mitt uppdrag. Tidaholmarna betalar pengar för att de hoppas jag kan göra ett gott arbete med deras barn och ungdomar. De betalar mig för att arbeta med framtiden. Det är inte varje dag jag så tydligt känner en så stor ödmjukhet inför mitt arbete.

Jag tänker också på killen som så gärna går in i det här systemet. Ett system där det faktiskt går att känna samhörighet, där korruption och maktmissbruk inte är den rådande ordningen, där framtiden och allas bästa får vara viktigt.

* * *

Jag tänker på en klok människa som sa att vi sällan ser någon stå och skrika på en liten tomatplanta.

"Ge mig en tomat först, så ska du få lite vatten sedan!"

Lika dumt är det att stå och skrika på en människa.

"Först ska du bidra, sedan kan du få förutsättningar att klara av det!"

Jag har gott om fina tomatplantor på min skola, några kommer ge tomater snart av mycket fin och exotisk sort. Andra kommer på grund av torka, näringsfattig jord, ovana vid det nordiska klimatet och omild behandling behöva lite längre tid på sig.

Jag fick tid på mig och förutsättningar för att så småningom kunna bidra, vad finns det för annan väg att gå?