Det finns ingen skribent som inte har snubblat på badrumsmattan med olyckliga formuleringar, felsyftningar eller ogenomtänkta ståndpunkter. Men det är få proffs som gör det med hela texter likt tankesmedjan Dagens Arenas utredningschef Lisa Pelling när hon analyserade Kristdemokraternas regionpolitiska dagar som nyligen hölls i Örebro. Dagens Arena en vänstertankesmedja och det är fullt förståeligt att Pelling inte delar KD:s åsikter i en rad frågor. Men ledarartikeln kan knappt passera som analys utan inriktade sig snarare på att omyndigförklara partiledaren Ebba Busch Thor, och det börjar med ett leende.

Enligt Pelling ler Kristdemokraternas partiledare inte på grund av partiets opinionssiffror utan för att hon råkade gå på en gymnasieskola som drevs av Livets Ord i Uppsala: ”Gud kommer att ge dig framgång, det är framgångsteologins grundsats, och till dess att framgången kommer, le så att du ser framgångsrik ut”. Detta ”väl inövande leende sitter kvar på Busch Thor” och tillsammans med partiets toppkandidat till Europaparlamentet Sara Skyttedal, tidigare ordförande för ungdomsförbundet KDU och nu kommunalråd i Linköping, utgör de ”Schampo-reklam på stilettklackar”.

Med andra ord är Busch Thor och Skyttedal två kuttersmycken och detta trots att de båda har ett långt engagemang inom politiken. Det behöver sägas för hittills har ingen ledarskribent kommenterat Ulf Kristerssons kostymbyxebeklädda löparvader eller Johan Forssells skjortprydda biceps på samma sätt för att nämna två andra politiker som också gärna ler på partievenemang. Förvisso påpekar Pelling också pliktskyldigast att ”det är inte enbart utseende folk röstar på” för det vore att ”förminska såväl Ebba Busch Thor som väljare att påstå det”, men då infinner sig frågan om det inte är rejält förminskande att tala om inövade leenden?

Annons

Tyvärr är inte ”recensionen” av Busch Thors leende och hennes förmåga att bära högklackat en engångsföreteelse. I Sverige blir utseende förvånansvärt ofta ett vapen som används av människor som påstår sig vara feminister. Tidigare kulturminister och nuvarande EU-parlamentariker Marita Ulvskog avfärdade 2012 den då relativt nya Centerledaren Annie Lööf med att hon funkade i Top Model och ”inte i verkligheten”. Ulvskog kröp senare till korset och bad om ursäkt, men kunde ändå inte låta bli att lägga till ”men att hon är vacker skall hon verkligen inte skyllas för”.

På senare tid fick den nyutnämnda miljöpartistiska kulturministern Amanda Lind kritik från både höger och vänster för att hon bär dreadlocks. Nordens största tidning Aftonbladet upplät sin debattsida till skribenten Nisrit Ghebil som menade att ”problemet är att vi har vita kvinnor och män som varje dag approprierar från svart kultur och prisas för det”. Citatet återges för att visa det smått komiska i att kritiken mot Lind hamnade i två läger: Antingen gjorde frisyren henne ovärdig som minister eller så var det en del i kolonial komplott.

Självklart är detta ingenting nytt för någon som är intresserad av politik. I Sverige har kvinnliga politiker fått sitt utseende recenserat sedan den allmänna rösträtten infördes. Men det fanns ändå en from förhoppning att dagens feminister skulle göra sitt bästa för att debattera sakpolitik och inte bete sig som högstadiets tuffa gäng eller häva ur sig kommentarer som kunde platsa i moderna pilsnerfilmer. Hoppet är dock det sista som överger människan.

KDU
Gud
Eu