”Visst har vi obildade och outbildade politiker!” är ett påstående man kan slunga ut vid de flesta middagsbord för att få igång en konversation. Följt av något i stil med: ”Våra politiker är skolade i ungdomsförbund, har aldrig haft ett riktigt jobb och minns ni när Fredrik Reinfeldt sa att han skulle läsa Camilla Läckberg på semestern?” Även jag brukar falla i den fällan och önskar ofta att åtminstone någon av våra partiledare kunde sin Selma Lagerlöf och att vi hade riksdagsledamöter som hänvisade till händelser innan 1900-talet.

Begreppet ”politikerförakt” myntades 1981 av den moderate riksdagsledamoten Gunnar Biörck och har fått en viss internationell renässans i vår tid. Det är därför som det inte var förvånande att Brexitomröstningen i Storbritannien faktiskt resulterade i ett Nej. Jag bodde nästan tio år i landet och kan intyga att det finns inga som gillar att kritisera ”Europa” så mycket som brittiska politiker. Kritiken är ofta njutningsfullt att lyssna på speciellt om det kommer från det regerande Torypartiet, då deras parlamentsledamöter, oftast, är välutbildade och ”vältaliga” för att använda ett gammalt svenskt ord som borde få en renässans. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Storbritannien har den mest "överklassiga överklassen” som har en lång tradition av retorik och bildning. Till skillnad från vår egen där det mesta handlar om Handelshögskolan, jakt och segling. Det var därför inte förvånande att en del borgerliga svenska debattörer kanske inte förälskade sig i Brexit men ändå tyckte politikerna som företrädde Nej-sidan var lite festliga.

Annons

Det mest lysande exemplet är den tidigare utrikesministern Boris Johnson. Han gick på internatskolan Eton, läste antikens historia på Oxforduniversitetet och var i brittisk politik mest känd som, ”a witty chap”, på svenska ungefär: en kvick herre. En karikatyr av en överklasskille som mycket väl hade kunnat platsa i författaren PG Wodehouse (1881–1975) romaner om den tafflige gentlemannen Bertie Wooster som guidas genom livet av sin kloke butler Jeeves. Som parlamentsledamot hade Johnson en affär med journalisten Petronella Wyatt och där ingick bland annat taxiresor genom London där de kärleksfullt umgicks till tonerna av Puccini. För svenska mått något så dekadent att det inte ens hade kunnat platsa hos Ny Demokratis Ian Wachtmeister.

Tidigare utrikesminister Boris Johnson.
Foto: Rui Vieira

Dessutom är Johnson så pass bildad att han kan debattera antiken med Cambridgeprofessorn Mary Beard utan att bli totalt tillintetgjord. Debatten finns på Youtube och jag rekommenderar alla att titta och det var just den debatten som dagarna efter Brexit for runt i mitt Facebookflöde. Budskapet kan sammanfattas med ”det blir nog inte så farligt eftersom Johnson kan så mycket historia”. Men det blev det, då Storbritannien med största sannolikhet kommer att krascha ut ur EU efter att parlamentet har sagt nej till premiärminister Theresa Mays plan och till en hård Brexit. Förhandlingarna kommer nu att handla om så pass banala saker som att plan ska få landa på Heathrow och lastbilar köra genom Kanaltunneln.

Storbritanniens katastrofala läge är till stor del Boris Johnsons förtjänst eftersom han var en alltigenom lat och inkompetent utrikesminister. Men så finns också den tidigare partiledaren för UKIP (United Kingdom Independence Party), Nigel Farage, som av många anses vara den som drev igenom Brexit. Jag har träffat honom flera gånger då jag var medlem av herrklubben East India Club i London där han också är ledamot. Det är en otroligt trevlig person som är utbildad på en annan elitskola, Dulwich College, och sedan arbetade i Londons börsdistrikt The City. En glad prick som röker, bjuder i baren och är otroligt beläst. Så får han ofta skrattarna på sin sida. I en film kunde han spelas av Hugh Grant och jag hade gärna bjudit honom på fest.

Tidigare UKIP-ledaren Nigel Farage.
Foto: Jean Francois Badias

Kort och gott håller jag med Dagens Industris PM Nilsson om att Farage är ”skoningslös, rolig, välklädd – och intressant”, men enbart som middagsgäst. Som politiker är Farage snarare skamlös och har bland annat sagt att den tidigare Toryministern Enoch Powell (1912–1998) är en av hans förebilder. Powell varnade 1968 i ett tal för att Storbritanniens floder skulle skumma av blod om man tog emot fler invandrare från Karibien och de gamla samväldesländerna. Det var en retorik som även uteslutna Sverigedemokrater hade ryggat inför och ledde till de värsta kravallerna sedan fascistledaren Oswald Mosley på 1930-talet.

Johnson och Farage liknar varandra. De är sprungna ur den brittiska överklassen och som helhjärtad anglofil är jag den förste att instämma i påståendet att den har sin charm. Men den är inte speciellt politiskt kompetent vilket Brexitdebaclet har visat. Så kanske det är bättre med grå resultatinriktade makthavare som tänker igenom sina ståndpunkter än välklädda charmtroll som kan hålla bra middagstal. Det bör slutligen påpekas att Gunnar Biörck var läkare och även han väldigt välutbildad. Men i ungdomen var han inte tyskvänlig utan drivande nazist så även solen har som sagt sina fläckar.

Hugh Grant i rollen som den dekadente brittiske politikern Jeremy Thorpe
Foto: Sophie Mutevelian
Eu