I Sverige har har vi en tendens att först förneka, sedan ignorera och sedan agera som det regnar. Men också till groteska överdrifter och att dra paralleller som är helt uppåt väggarna. Den som tog priset i vad som med fog kan kallas för VM i felinformation är advokat Thomas Olsson som i Svenska Dagbladet menade att det är ”odemokratiskt att vilja stoppa IS-återvändare”.

Med hänvisning till det minst sagt luddiga uttrycket ”människovärdet” hänvisades sedan till regissören Ingmar Bergman och författaren Jan Myrdal för det var ingen som krävde att dessa ”skulle kastas i fängelse eller att deras medborgarskap skulle dras in på grund av nazistsympatier respektive försvar för Röda khmererna”. Men varken Bergman eller Myrdal hade tjänstgjort som kockar eller ambulansförare i Auschwitz eller hos Pol Pot för att citera de svenska IS-terroristernas beskrivning av vad de själva gjorde. Olsson glömmer också att nämna att den svenska nazismen ignorerades efter kriget och stora delar av den svenska vänstern uttryckte just varma sympatier för diktaturer på 1960-, 1970- och 1980-talet. Myrdal var länge det offentliga livets älskling och på hans 92-års dag intervjuades han i ett stort reportage i DN.

Annons

Myrdal har ifrågasatts men aldrig stigmatiserats och när jag själv för två år sedan i Nerikes Allehanda uttryckte att jag ser fram emot att läsa hans dödsruna fick jag bannor av de som tillhört 68-vänstern. Man uttrycker sig inte så ”om en gammal man” och när jag påpekade att Myrdal sagt betydligt grövre saker viftades detta bort med argument som att ”tiden var annorlunda”.

Svensk vänster har en lång och gedigen tradition av att romantisera brutala regimer så länge de sker i länder med varmt klimat. Det finns dessutom en tendens att gärna boka in ”rehabiliterade” extremister som ett chickt inslag för att visa sin egen gränslösa godhet. Det sistnämnda är jag rädd för kommer återupprepa sig när det gäller hemvändande ”IS-fruar”.

Några läsare kanske minns när dramatikern Lars Norén satte upp pjäsen 7:3 på Riksteatern 1999? I ensemblen ingick nazisten Tony Olsson som fått permission från fängelset och han deltog sedan i polismorden i Malexander. Poliserna Olle Borén och Robert Karlström avrättades med sina egna tjänstevapen och om det inte hade varit för Lars Norén hade Olsson inte fått permission. Historien kan mycket väl återupprepa sig men nu handla om en rehabiliterad hemvändare som får sitta i TV-soffor och gästa debattprogram.

Konvertiten Michael Skråmo som befinner sig i Syrien var exempelvis gäst i SVT:s Opinion Lives föregångare Debatt 2009 när ämnet ”islamofobi” diskuterades. Nu är Skråmo så pass känd att han – förhoppningsvis – gjort sig omöjlig när det gäller en mediekarriär men hans plats skulle säkert kunna fyllas av en ung fotogenisk kvinna som poängterar att hon åkte till Syrien ”för kärleken” alternativt ”ville göra gott”. För det är så det kommer att låta och det är väldigt svenskt. En person som dessutom skulle kunna fylla Lars Noréns skor är dramatikern Stina Oscarson som enligt egen utsago vill ha ”ett samhälle där Rakhmat Akilov en dag efter avtjänat straff kunde jobba i kassan på Coop”.

Själv skulle jag vilja ha ett samhälle där man inte behöver tänka på terrorister som Akilov och där människor som tar ställning för mördarregimer inte bjuds in till TV-soffor eller får födelsedagsreportage i Sveriges största dagstidning. Men det är en önskedröm eftersom detta är Sverige. Det är tack vare Säkerhetspolisens arbete som vi ännu inte haft fler terrordåd sedan Drottninggatan men vi kommer säkerligen får se mer av IS. Sverige måste nu samverka med andra EU-länder för att få till en tribunal och alla eventuella "hemvändare" ska lagföras.

Nu kommer den där perioden då ”vi ska förstå” och allt ska analyseras förutom det mest basala: om du i ett land med avgiftsfri utbildning upp till universitetsnivå, nästintill avgiftsfri sjukvård och alla möjligheter att förändra ditt liv väljer att sympatisera med en ideologi där otrogna ska dödas är det dig det är fel på. Det är inte samhället.

Relaterat: David Lindén: Nya Munksjöleden ger utrymme för eget ansvar
Relaterat: David Lindén: Ett ständigt skimmer över Olofs dagar?
Relaterat: David Lindén: Alla skattepengar räknas – även mobilen
Relaterat: David Lindén: Välkommen till framtiden Kommunal