Det fanns en tid då Liberalerna under namnet Folkpartiet vågade tänka nytt och ibland reta gallfeber på etablissemanget. Men tyvärr tyder toppkandidaterna till partiledarposten på att den tiden är förbi. Partier som är vilsna tenderar nämligen att alltid trampa där man har vandrat. För att låta lite klyschig så kan det liknas vid att åka karusell på tivoli: Det kan vara trevligt för stunden men du kommer inte framåt och blir slutligen åksjuk.

Ett typiskt bevis på vad som kan kallas för "karusellattityden" är ständiga ledarbyten och viljan att befinna sig i bekvämlighetszonen. Den minnesgode kommer säkert ihåg hur Moderaterna efter Carl Bildt bytte till Bo Lundgren vars stora merit var att han hade varit en duktig minister 1991–1994, men absolut inte visste hur man vann ett val. Likaså går det att nämna Socialdemokraterna som hann avverka två partiledare innan Stefan Löfven. Två partiledare som var strålande 1 maj talare men inte kunde läsa av det politiska landskapet. Efter Fredrik Reinfeldts tid fick Anna Kinberg Batra en kort tid som partiledare för Moderaterna och det återstår att se vad som händer med Ulf Kristersson speciellt om det går dåligt i EU-valet. Men tillbaka till Liberalerna som snart ska välja partiledare.

Länge ansågs Nyamko Sabuni vara den givna kandidaten men nu verkar det som hon utmanas av Erik Ullenhang. Två tidigare integrationsministrar som anses tillhöra olika falanger inom partiet. Sabuni "står till höger" och Ullenhag omfamnade Fredrik Reinfeldts "öppna hjärtan". Men vad som ingen Liberal – i bemärkelsen partiföreträdare – verkar ha i åtanke är att två toppkandidater som efter varandra hade samma ansvarsområde inte direkt signalerar nytänkande utan bekvämlighet. Det råder en bred konsensus kring att Sverige har och kommer att ha integrationsproblem ett bra tag framöver. Så här finns inte längre några röster att hämta.

Annons

Vettig politik fokuserar på framtiden och lysande politik föreslår konstruktiva lösningar på framtida problem. Efter katastrofvalet 2002 identifierade Moderaterna arbetslinjen och Alliansbygget som morgondagens politik. Det gav resultat och medborgarna gillade sina jobbskatteavdrag. Men i valet 2014 fanns inga nya idéer och ibland tycker väljarna att "nya kvastar soppar bäst" för att citera den legendariske finansministern Gunnar Strängs beskrivning av valet 1976 när Sverige fick en borgerlig regering.

Oavsett vem som väljs till partiledare finns nu risken att Liberalerna kommer att tjata sig blåsvarta om integration och det kvittar från vilket perspektiv. För det gör alla andra borgerliga partier. Både Sabuni och Ullenhag gör därför klokt i att studera det egna partiets historia.

Studera valrörelsen 1985 som var mitt under yuppieerans storhetstid då alla skulle tala ekonomi. Folkpartiledaren Bengt Westerberg ville istället att äldre skulle få ett "eget rum på långvården" och ledde sitt parti till succé. Hans efterträdare Lars Leijonborg fick i valrörelsen 2002 utstå hård kritik för förslaget om "språktest" för medborgarskap. Men det klingade väl hos ett stort antal borgerliga väljare som var innerligt trötta på moderatledaren Bo Lundgrens eviga påpekande att han som minister hade räddat det svenska banksystemet under krisen på 1990-talet.

Vad är framtidens långvårdsrum eller språktest? En bra början är pensionerna. Hur ska en stor grupp friska äldre försörjas? För att inte tala om socialförsäkringssystemet. Vilken form av rehabilitering leder till en vettig återgång i arbetslivet och hur ska detta utformas i framtiden? Vad hände egentligen med den framtidskommission utbildnings –och forskningsminister Lars Leijonborg lanserade 2011 likt just frågan om åldrande befolkning där riksdagsledamoten Barbro Westerholm varit aktiv. För Liberalerna borde det vara dags att hitta andra frågor att diskutera än migrationen. Svaren på problemen relaterade till invandringen har andra partier redan monopoliserat.

Val