Är det något sjukvården kan producera så är det siffror. Så för den som är bevandrad i olika register finns det ingen hejd på vad man kan mäta, jämföra och dra slutsatser kring. Så nu när valåret är i gång finns risken att vi mediakonsumenter kommer drunkna i ”vi-var-bättre-än-er-som-var-sämre-än-dom”-insändare från olika politiska partier. I SLA den 26 maj kan vi läsa en insändare av Camilla Waltersson Grönvall och Sten Bergheden, båda (M), där de anger fördubblade vårdköer, procent som fått behandling inom 30 dagar, medianväntetider som är alldeles för långa för specifika ingrepp osv.

Man vill, om man vinner valet, återinföra en utvecklad kö-miljard. Just här tror jag hela politiker- och vårdsverige har gjort en tankevurpa. Det är ett allt för stort fokus på köer. Man mäter hit och dit, anger tider i timmar eller dagar patienter får vänta i kö innan de får vård, jämför med månaden innan och året före. Sen lovar man pengar för att korta just den eller den kön, kräver ökad tillgänglighet för de mest försummade patientgrupperna. Det liknar mest attraktionen på Tivoli där man med en hammare i handen ska klubba ner de mullvadar som hoppar upp ur sina hål i rask takt innan nästa mullvad ploppar upp.

Detta sätt att bedriva verksamhet leder till en obalans mellan uppdrag, resurser och förutsättningar att utföra. Man borde istället fokuserade på behovsunderlagen som finns framtagna vad gäller sjukvårdsbehov. Dessa underlag ligger till grund för de fastställda antal vårdplatser, operationssalar, ambulanser, akutmottagningar osv, vi borde ha, de platser som vi aldrig lyckas öppna på grund av brist på bemanning.

Annons

Om man lade sitt fokus på att bemanna hela denna fastställda verksamhet som man vet man behöver, så skulle professionerna lösa resten. För vi vet exakt vart våra köer är.

Varje mottagning vet precis vilka patienter som står i kö och vad de lider av. Vi vet exakt vilka som behöver vård först och vilka som kan vänta. Personalen på akutmottagningarna vet exakt vilken patient som behöver komma in först och vilken som kan vänta. Operation vet exakt vilka akuta patienter som behöver opereras först och vilka som kan vänta och de planerade patienterna är fördelade mellan klinikerna efter behov. Anledningen till köerna, att de måste hanteras över huvud taget, är att vi inte är bemannade för den verksamhet vi alla vet behövs. Så om vi alla vet problemet som ligger till grund för våra köer, varför löser vi det inte? Har hanteringen av köerna blivit ett självändamål? Lene Lorentzen, operationssjuksköterska