Att göra:

Måndag: Myrorna Jönköping

Tisdag: Retrojonkoping, Gräshagen, Erikshjälpen Ljungarum och Österängen, Bankeryds Second hand

Onsdag: SAM-Hjälp, Ge för livet

Torsdag: Erikshjälpen Habo

Fredag: Retrojonkoping, Gräshagen, Myrorna Jönköping, (ev Myrorna Linköping, Skövde eller Malmö om jag är i krokarna)

Lördag: Röda Korset Jönköping/Huskvarna

Söndag: Helga vilodagen (så att jag orkar med nästa vecka)

Vad gör ni här?! Har ni inget jobb att sköta? Springa runt här och hålla på. Gå hem och arbeta med er! väser jag ilsket inombords samtidigt som jag bevakar utrymmet runt mig i kön in till Erikshjälpen. Tanken fladdrar förbi, att jag faktiskt inte heller arbetar. Just nu. Jag har viktigare saker för mig!! Och hur ska man hinna jobba på dagarna när man har allt detta att sköta?

Ingen annan här i kön verkar hinna jobba heller, för det är samma personer i arbetsför ålder som jag ser dag efter dag på min veckorunda i traktens secondhand-butiker.

Vi har full koll på varandra, vi som ses nästan varje dag. För det är inte bara jag som är besatt av retrokläder och nostalgiprylar.

Jag vet precis vilka de är. Och de vet vem jag är. Vi tittar förargat på varandra och döljer det illa. Vilka av dem är amatörer, vilka är reella hot? Vilka är utfyllnad och rekvisita? Vilka ser ut som jag och är den VERKLIGT stora faran?

Annons

Kön in är både lång och bred. Det är knäpptyst. Klockan passerar 12.00 med en halv minut. En del har trängt sig. Folk tittar irriterat på sina mobiler och den ljudlösa frustrationen piskas upp i kön. ÖPPNA DÖRRARNA NU DÅ! vrålar en äldre man någonstans mitt i folkhavet. Pressat läge. Jag drar några djupa andetag och känner hur blodtrycket stiger.

Det går en minut till, nu börjar det bli riktigt dålig stämning. Kvinnan bredvid mig tar sats för att ropa något hon med, men DÅ… går entrédörrarna låångsamt upp. Alldeles för långsamt. Den första i kön, en man med lurvig jägarmössa och reflexväst ska först in till varje pris, och pressar målmedvetet upp dörrarna åt sidorna med sina bara händer den sista biten. Äntligen börjar KLÄDKRIGET. Må bäste man eller kvinna vinna!

Men som i allt annat här i livet så handlar en bra placering om noggranna förberedelser. Mest de mentala, för psykningarna börjar redan i kön in. Vi studerar varandra i mjugg. Ålder är överskattat. Jag har sett damer och herrar i 75-årsåldern löpa likt rådjur och forcera kökssoffor, bokställ och trädgårdsmöbler för att komma först till bytet.

Jag samlar nämligen på klädesplagg som troféer. Fina, välskräddade långa 70-talsklänningar som tillverkades när den svenska textilindustrin var på topp. Figursmickrande och välsittande av äkta syntetmaterial.

Jag använder inte alla, men har dem synliga i sovrummet på klädställningar. Att osynliggöras och förvisas till en kal garderob vore otänkbart. Blusar med långa kragsnibbar eller hög krage och knyt, klädda knappar i manschetterna och små detaljer som inte görs längre. Insydda lurextrådar, vävda och handbroderade mönster, små väskor och sidenscarfar för en spottstyver. Guldbrokader och virkat, smala läderskärp och byxor i gabardin med sydda pressveck och perfekt passform. Högklackat, plisserat, stärkt och nostalgiskt. Det är som konst för mig.

En medelålders man står och tittar på damkläderna i retrohörnan, och jag känner hur pulsen ökar IGEN.

Vad ska den där gubben här nere bland klänningarna och göra? tänker jag hatiskt och försöker se hotfull ut för att han ska förstå att det här är MITT revir. Du kan gå bort till näverkorgarna eller el-avdelningen och titta på någon skrivmaskin. Seså!

Ibland inser jag hur fånigt det är att gå runt och vara uppretad på människor som gör en god gärning genom att handla begagnat. Så jag blir mild för en sekund och tänker att man kanske ska säga några ord någon gång. Hej, till exempel. Det känns ju larvigt att ses så ofta och inte hälsa. Ungefär som när man åkt buss i flera år med samma personer och ändå låtsas som att man inte vet vilka de är. Men jag ändrar mig blixtsnabbt när jag ser en kvinna med ungefär samma utseende som jag själv hålla hårt i en klänning som jag inte ens hunnit uppfatta. V A R hittade hon den?! Förbannat!

Vår beredskap är god, sa Per Albin Hansson i sitt beredskapstal 1939.

Själv säger jag: Anfall är bästa försvar!