”Mitt namn är Ellen. Många ser mig som en pratglad, sprallig och ambitiös tjej. Jag är 20 år gammal och arbetar som undersköterska på en akutvårdsavdelning på sjukhuset i Skövde. Där trivs jag som fisken i vattnet, men jag lider av ett syndrom som vid vissa tillfällen hindrar mig från att leva ett normalt liv.

Det hela började i gymnasiet. Jag minns att jag la ner mycket tid i skolan, dels för att ämnena på Vård- och omsorgsprogrammet var intressanta och dels för att jag ville ha så höga betyg som möjligt. Därför var det mycket plugg i tre års tid.

I oktober 2013 hamnade jag på akuten för första gången, för det var det 1177 bad mamma och mig att göra. Åka dit direkt! Det var en helg, spenderade den hemma hos min bonuspappa med familjen, kvällen hade kommit och jag kände mig väldigt trött. Jag trodde bara att jag behövde sova. Vi spelade lite sällskapsspel som vi brukade men jag var inte mig själv och det märkte alla. Mamma sade att jag skulle rycka upp mig, men jag mådde inte så bra och hade svårt att förklara hur jag mådde. Var det en dröm jag var i, halvsov jag, gick jag i sömnen? Vad var felet?

I en hel vecka låg jag bara och sov, 20 timmar om dygnet. Jag som i vanliga fall är väldigt hjälpsam hemma, gjorde inget annat än sov. Mina föräldrar blev irriterade och trodde att det berodde på tonårslathet. Efter en och en halv vecka blev jag sedan som vanligt igen och allt flöt på.

Sedan kom det igen, och igen och igen. En gång varje månad. Google var nog den mest användbara hemsidan hemma hos familjen Samuelsson/Skoog. Jag gick på olika undersökningar, EEG-undersökning för att se ifall jag hade epilepsi, ögonmottagningen för att se ifall det hade något med min syn att göra, vårdcentralen för att ta EKG och alla möjliga prover. Slutligen besökte jag olika barnmorskor och gynekolog för att se om det var hormonellt och det ledde till att började äta minipiller.

Det verkade fungera! Jag var inte sjuk på över ett halvår. Jag var frisk - inbillade jag mig, men efter sju månader kom det tillbaka. Jag var trött, åt inget annat än socker och fet mat, pratade inte, hade tom blick och var helt ointresserad av omvärlden. Minns ni att jag skrev att jag var pratglad? Jag sa inte ett ord på en vecka, varken med ord eller i sociala medier.

Våren 2016 var kanske den jobbigaste tiden på många år. Jag hade gjort slut med pojkvännen samtidigt som jag hade student och bal att planera. Det var studier varje dag efter skolan för att komma ikapp, jobbade extra på ett äldreboende nästan varje dag och allt kändes stressigt. Det resulterade i att jag blev sjuk igen och denna gången helt apatisk. Summerburst, hela studentveckan och halva studentdagen missade jag på grund av detta. Förstår ni, dagarna och veckorna som skulle bli de bästa i mitt liv sov jag 20 timmar om dygnet. Svarade inte på några samtal eller sms när mina vänner frågade hur jag mådde, var jag var och om jag skulle med ut och festa ikväll. Som resten av alla studenter skulle. Jag var så trött och det kändes som om jag hade sprungit maraton.

Torsdagen den 20 april 2017 har jag varit sjuk återigen ännu en gång. Jag har missat några pass på jobbet, en påskvecka som skulle spenderas i Branäs med familjen och skidor på fötterna, en och en halv vecka när min syster varit på besök från Barcelona, och jag sov igenom allt.

Det jag lider av är premenstruellt dysforiskt syndrom – PMDS. PMS, fast några snäpp värre. Jag har aldrig i hela mitt liv sedan jag fick mens lidit av mensvärk eller PMS. Cirka 3 till 5 procent av kvinnor i fertil ålder lider av det och enligt Internetmedicin.se innebär det att under den premenstruella tiden påverkas den sociala funktionen och arbetslivet påtagligt. Jag är en av dem. Nedstämdhet, sötsug, sömnstörning, inget intresse för något. Symptomen försvinner sedan.

Forskningen är så minimal att jag knappt själv vet vad som händer, mer än att mina hormoner rubbas och knappt mer än så vet min erfarna läkare heller. Jag kommer att kämpa mig igenom detta, och jag hoppas att du som läser detta, har fått en klarare inblick.”