Rocky Schmit, född och uppvuxen i USA, är nog ett bekant ansikte för de flesta tidaholmarna och han har tidigare berättat i tidningen om hur han blev inkallad och skickad till Vietnam som marinkårssoldat i slutet av 1960-talet.

”Jag var rädd nästan jämt, men överlevde med Guds nåd” sa han då och förklarade att många minnen är bortsuddade men att de återkommit i form av mardrömmar och flashbacks. Det dåliga samvetet och skulden har varit med honom sedan dess. ”Jag älskade Vietnam, där finns ett underbart folk. Vi hade ingen rätt att vara där”, berättade han då.

Tankarna på att någon gång återvända har funnits där, men de hade förmodligen inte förverkligats om det inte hade varit för att dottern Michaela skulle dit och studera. Hon läser på Göteborgs Universitet, men har valt att förlägga en del av sina studier till Vietnam. När hennes vän inte kunde följa med bestämde sig Rocky och hans fru Elisabeth för att åka dit och hjälpa dottern tillrätta den första tiden.

I början av januari bar det så av till Vietnams huvudstad Hanoi.

Rocky förklarar själv att han kände sig paranoid.

– Jag visste inte om de skulle låta en före detta marinkårssoldat få komma in i landet. Jag var på min vakt i början, men när de förstod att jag var harmlös var det okej.

Det hela kom att bli en resa med många intryck och näst intill osannolika sammanträffanden.

Som till exempel med en av dotterns professorer, som höll på med en avhandling om kriget och därför ville göra en intervju med Rocky Schmit. Det visade sig att professorns pappa hade varit befälhavare över en spaningspluton – och krigat mot Rocky vid samma tid och på samma plats.

— Det var helt otroligt, det skakade verkligen om mig. Jag har tänkt på de där killarna de senaste 50 åren. Vi hade dem, men de gav aldrig upp. De var stora krigare, säger Rocky och berättar att den amerikanska ordern först var att inte förstöra något.

Men när vietnameserna vägrade ge upp slutade det med tungt artilleri och amerikanska bomber över staden Hue.

Annons

— Jag har känt börda och skuld över detta i 50 år, säger Rocky och tillägger att han denna gång inte fick möjlighet att träffa professorns pappa.

Kanske blir det vid ett senare tillfälle.

Rocky och Elisabeth besökte även hamnstaden Da Nang där Rocky och hans kamrater hade besökt ett barnhem och lämnat godsaker vid flera tillfällen. Där hade han även träffat en nunna, som kom att göra ett bestående avtryck. Hon var nämligen den enda som hade uppmuntrat Rocky att fortsätta kriga och förklarat att han och de andra marinkårssoldaterna innebar skydd för dem. Rocky, som tycker om att skriva, har till och med skrivit ett antal dikter om nunnan.

Nu hoppades han kunna hitta barnhemmet, vilket inte var särskilt lätt eftersom området var ombyggt med lyxboenden varvat med gamla hus.

— Jag visste att barnhemmet skulle finnas där nånstans men var på väg att ge upp när Elisabeth hittade en liten skola för dövstumma barn.

Det visade sig vara det före detta barnhemmet.

Rocky och Elisabeth fick träffa nunnorna, men kunde inte se just den nunna som Rocky hade träffat ett halvsekel tidigare. Dagen efter - när de promenerade på samma strand – möttes de dock upp av nunnorna som hade med sig Jean Marie, nunnan som Rocky hade letat efter.

— Det var en helande höjdpunkt. Jag vet inte om hon kom ihåg mig, men hon lovade att be för oss resten av resan.

De helande känslorna varvades med otäcka minnen från händelser där Rocky var nära att få sätta livet till. Att det blev en omtumlande resa är därför inte särskilt svårt att förstå.

— Jag hade ju funderat på att åka tillbaka till Vietnam, men varit rädd. Det hade nog inte blivit av om inte min dotter hade åkt. Och det hade varit svårt att åka utan min fru, säger han och berättar hur modigt det var av Elisabeth att följa med,

Skuldkänslorna är inte längre lika stora – han kan se hur både landet och dess invånare har förändrats.

— Nu tänker jag mer positivt och de frågor jag haft har besvarats. Jag vet vad som hände med barnhemmet och att nunnorna har det bra. För vietnameserna är kriget historia. De unga tittar framåt, har drömmar, visioner och hopp. Generellt sett utstrålar de mycket glädje, säger Rocky, märkbart rörd.

Han avslutar:

— Jag hade velat stanna längre och jag vill åka tillbaka. Jag känner mig inte klar – och så här trodde jag aldrig att jag skulle känna. Det är en oförglömlig upplevelse.