Serie: Botare och trolldom

En gång, inte allt för länge sedan, fanns inga läkare eller sjukhus på landsbygden. Det f..

Serie: Botare och trolldom

En gång, inte allt för länge sedan, fanns inga läkare eller sjukhus på landsbygden. Det fanns botare och trollkunniga, kloka gummor och gubbar. I en serie om tre delar berättar Christer Westerdahl – genom Einar Björes ord – om några av Skaraborgs mer färgstarka personligheter. Fortsättning följer på lördag och söndag.

Jag tror att följande delvis skrämmande skildring från tiden omkring förra sekelskiftet är rätt upplysande för ämnena i titeln.

Vi befinner oss långt från välfärdssamhället och på landsbygden finns i stort sett inga läkare. Och skulle de ändå finnas tillgängliga och man har råd så tror man mera på traditionella förmedlare av medicinen.

I texten nämns Alehagesa. Hon hette egentligen Stina Kajsa Johansdotter, sedermera Jonsson (1832-1919), och finns begravd under en stor gravsten på Österplana kyrkogård. Hon uppfostrade på sitt lilla torp Alehagen en stor barnaskara sedan mannen fått lungsot och dött. Här samlade och torkade hon läkeörter. Till henne kom inte bara folk från bygden utan i vissa fall ända från Gränna och Valdemarsvik. Vi ser här grunden till huset.

Greta i Lia

Så sent som på 1890-talet då den berömda och flitigt anlitade naturläkaren i Husaby, Greta i Lia levde, trodde man ännu allmänt på bortbytingar. Man får då sannerligen inga höga tankar om Gretas kunnighet och omdömesförmåga när det berättades följande om henne. Hon brukade nämligen uppmana föräldrar till efterblivna barn att ge dem stryk.

”De är bortbytingar och är komna från Brattefors. Men hör bara Bratteforsfrua barnens gråt kommer hon genast och tar dem och lämnar det riktiga tillbaka” sa hon.

På tal om Greta i Lia kan det framhållas att hennes gamla ryggåsstuga låg kvar länge i Husaby, då tyvärr påbyggd och omändrad till cykelverkstad. Den fanns nedanför själva vägkorsningen och är inbäddad i ymnig grönska.

Annons

Det berättades att den företagsamma och manhaftiga Greta själv hade byggt sin stuga. Hon blev anlitad för praktiskt taget alla sjukdomar, både hos människor och kreatur. Den medicin hon använde var ungefär densamma för båda kategorierna. Men det gjorde detsamma, eftersom kurerna vanligen lyckades.

”Det är nog bäst att hämta Greta i Lia” var det uttryck i bygden som användes så snart någon allvarligt insjuknade.

Sa sedan Greta att fallet var hopplöst lönade det sig ej mycket att söka en riktig läkare. En del botare var främst botare av kreatur. De kloka gummorna bodde lite varstans i skogsbackarna, som Greta i Lia.

Många byar kunde skryta med både två och tre stycken som ofta konkurrerade svårligen om bybornas uppmärksamhet. Deras små grå stugor vittnade dock inte om att deras yrke skänkte dem alltför mycket av denna världens goda.

En råtta blev Lena i Vintermossens baneman.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Lena i Vintermossen

När det gällde kornas sjukdomar tillkallade min far en klok gumma som hette Lena i Vintermossen. Hon bodde i en liten fallfärdig stuga långt ute på ängarna nära kleven i Husaby. Det låg något hjärtligt och förtroendeingivande över henne som tilltalade alla.

Svante hämtade henne gärna när korna skulle kalva eller när förstoppning och liknande hemsökte ladugården. Hon hade ett gott omdöme och insåg alltid sin begränsning när det gällde allvarligare fall. Då rådde hon genast att sända efter en riktig djurläkare. I sin kloka försiktighet och anspråkslöshet gjorde hon stor nytta i bygden.

Jag minns en av hennes vanliga ordinationer som löd: ”Fyra koppar vatten och en kopp malda kaffebönor.” Den kunde ju vem som helst ha velat ta in.

Hennes stuga låg fint till och jag ställde gärna mina steg dit för att se på de första vårblommorna. Här levde hon i nära och vänskaplig kontakt med naturen. Hararna hoppade trygga ända fram till tröskeln och räven strök utan rädsla förbi stugknuten. På sommaren flög alla himmelens fåglar in och ut genom hennes fönster.

Ibland hände det, när hon satt vid sitt bord under mörka sommarkvällar, att ugglorna dansade in genom den öppna dörren och släckte ljuset för henne. Bakom hennes säng hade myrorna sin stora allfarväg där de drog fram i en aldrig sinande ström, utan att gumman nändes störa dem.

Lena i Vintermossens slut blev tragiskt. Hon som så osjälviskt hjälpt så många fick på slutet av sin levnadsbana erfara att tacksamhetens blommor inte hörde hemma bland floran i Husabybackarna. Visserligen fanns det många goda människor som kom till henne med mat, mjölk och bränsle. Men mestadels var det som sagt skogens vilda djur som höll henne sällskap. Hon klagade över att hennes sömn stördes av händer som strök över hennes ansikte och att maten som emellanåt bars in till henne alltid fanns uppäten om morgnarna.

Man fäste sig emellertid inte så mycket vid vad gumman sade och trodde, att allt endast var inbillning. En morgon hittade en person, som händelsevis gick förbi stugan, gumman död och stel i sin säng. Hon hade då antagligen legat död i flera dagar. Men man fick förklaringen på det som gumman klagat över. Gummans säng var full av råttspillning,

Det var dessa hänsynslösa gnagare som nattetid sprungit över hennes ansikte och ätit upp all maten för henne.

Efter hennes död revs snart stugan, men ännu kan några träd minna om platsen för detta bistra människoöde.

Författaren, tillika redaktören av Einar Björes text, under sökning efter torpargrunder där det bott botare i norra Västergötland.

Halvor och tjärad sill

Vid allvarligare fall tillkallades alltid en riktig veterinär eller åtminstone en som nästan var riktig. Det var i det senare fallet en djurläkare som bodde som lantbrukare i Ambjörnsgården i Broby. Hans namn var Mattsson och han tillhörde samma släkt som min mor, Skäggatorpssläkten.

Veterinäryrket hade han lärt i Skara och under en flerårig vistelse uppe i Stockholm. På grund av en alltför sorglös inställning till huvudstadslivet hade han dock aldrig avlagt någon riktig examen. Men det var på den tiden synnerligen ont om folk med insikter på området. Han fick i alla fall utöva en begränsad praktik och hans recept togs emot på apoteken i Skara och Lidköping. Som sådan blev han en svår konkurrent till de kloka gummorna och förvärvade sig ett stort förtroende hos bönderna genom sina lyckade kurer. Fast ibland såg jag honom hemma i ladugården använda så underliga kreatursmediciner som kaffehalvor och tjärade sillar. Han var också en framstående spelman.

Nämnas kan även Sven i Bragnum som Linné besökte 1746 och Petter i Kulltorp (Kåeltorp) i Husaby, som var en mycket känd botare vid mitten av 1800-talet, alltså före de här nämnda.

Ungefär samtidigt verkade Sparlösagumman. De senare fick ett äreminne i Johannes Sundblads bok Gammaldags seder och bruk, som förmedlar minnen särskilt från Västergötland.

Einar Björe genom Christer Westerdahl

Om du vill läsa mer

Vill du läsa mera och mera avancerat om ämnet kan rekommenderas skriften ”Botare – en b..

Om du vill läsa mer

Vill du läsa mera och mera avancerat om ämnet kan rekommenderas skriften ”Botare – en bok om etnomedicin i Norden” från 1980 med några exempel. Nästan varje bygd i Sverige hade den tiden naturläkare Många blev riksbekanta och historierna om dem är oändliga. Dagen när den så kallade Kungsbackagumman dog 1904 inträffade det största jordskalvet i Sverige i historisk tid. Den kändes mest i Västsverige. Då sa man allmänt att nu gick kraften ur gumman!