Linus Hertzig har ridit sedan han var tre år. Han tävlar flitigt i hoppning och har varit framgångsrik upp till nationell nivå. Han har precis bytt från att tävla C-ponnyer till stor häst och hemma på gården utanför Skövde finns nu tre stora hästar och en D-ponny.

Fakta: Linus Herzig

Familj: Mamma Anna och pappa Peter, lillasyster Heidi, 5 år samt hunden

Bor: På gård ut..

Fakta: Linus Herzig

Familj: Mamma Anna och pappa Peter, lillasyster Heidi, 5 år samt hunden

Bor: På gård utanför Lerdala i Skövde kommun

Hästar: Cartier La Croix, valack, 9 år, Camail, sto, 8 år, Saga, sto, 3 år samt D-ponnyn Carnhill Dodger, valack, 7 år

På fritiden: Tävlar i hoppning, 110-130-klasser, upp till nationell nivå

— Ridning är riktigt kul. Det händer saker hela tiden och du utvecklas ständigt, säger 15-åringen.

Men ryttarkarriären var nära att få ett abrupt slut en mörk februarikväll 2012. Efter ett besök i stan hade familjen bråttom att ta in hästarna. Medan pappa Peter gick in i huset med familjens bebis, tog mamma Anna och Linus, då elva år, hand om hästarna. De gick till var sin hage.

— Jag skulle bara öppna grinden, men det blåste och hästen gjorde ett bocksprång. Sparken träffade mig under höger öga, berättar Linus, som tuppade av.

När han kom till sans ropade han på sin mamma, som möttes av en förfärlig syn.

— Det var köttfärs i hela ansiktet och en massa blod. Det gick inte att se att det var Linus. Det enda jag tänkte var: "Herregud, han lever", minns Anna.

De tog sig till sjukhuset i Skövde, där Linus blev tvättad och röntgad. Snart konstaterades att han hade ansiktsfrakturer på tre ställen och på ett ställe hade en bit av skallbenet förflyttats. Det blev operation och en titanplatta sattes in för att stabilisera kraniet.

Annons

— Läkarna sa att jag hade tur som klarat mig. Om hästen varit skodd, hade jag inte överlevt, säger Linus, som ändå återhämtade sig ganska snabbt.

Det var en viss oro att synen skulle påverkas, men dubbelseendet gick tillbaka och efter en månad fick han gå i skolan igen. Snart var han tillbaka i sadeln och redan samma sommar deltog han i tv-programmet Ponnyakuten.

— Först var jag lite tveksam till att rida, sedan kändes det som vanligt igen, förklarar Linus.

Men hästen som skadat honom valde familjen att sälja.

— Vi frågade Linus hur han ville göra och när han bad att vi skulle göra oss av med den, gjorde vi det. Vi flyttade också bort våra andra stora hästar och hade bara ponnyerna kvar hemma, förklarar Anna.

Trots den allvarliga olyckan ville ingen i familjen ge upp ridsporten och tävlandet. I stället bidrog olyckan till ett större säkerhetstänk. På gården har man försökt minimera riskerna genom att förbättra belysningen, ändra hagarnas utformning och se över hanteringen av hästarna. Bland annat rider Linus aldrig ut i skogen ensam och hästarna leds alltid i grimskaft mellan hagen och stallet.

— Mycket handlar om att förebygga genom att tänka igenom hur du ska göra i förväg. Du får inte stressa. Då kan du lätta missa något och stress påverkar hästen negativt. Hästar är väldigt känsliga för vårt kroppsspråk, konstaterar Anna och påpekar att djuren inte är några leksaker.

Hennes tips till föräldrar vars barn vill ha egen häst är att placera den i ett stall där det finns hästkunniga vuxna.

— Köp inte en för stor eller svår häst. Välj en häst som är rätt för den nivå som ryttaren befinner sig på. Ska du börja tävla, ta inte en sportponny av värsta Ferrari-sorten utan en läromästare. Vi har valt hästar som är bra och trygga för oss samtidigt som de kan prestera sportsligt, menar Anna.

I dag är Linus en erfaren tävlingsryttare. Han har inte varit med om några fler allvarliga olyckor och stortrivs med sporten.

Mamma Anna ser också fördelar med att hela familjen kan dela hans intresse.

— Alla resor till tävlingar gör att vi får tid att prata med varandra. Det här är något som vi i familjen gör tillsammans och både våra och barnens vänner finns inom ridsporten.