Det är tjugo minuter kvar tills kvällens föreställning och Sagas teater är fullproppad med förväntansfulla människor. En av dem är styrelsemedlemmen Katarina Ljungblom från Riksteatern.

— Vi hoppas att publiken blir lika förtjusta och hänförda som vi blivit, som redan sett 123 Schtunk i andra uppsättningar, säger hon.

Improviserar

Det är skådespelarna Lasse Beischer, Josefine Andersson och Dick Karlsson som utgör 123 Schtunk - en konstellation som bjuder på både klassisk teater, en hel del nyskriven musik och oerhört mycket improvisation.

För första gången har nu ensemblen intagit Tidaholm. De befinner sig bakom scenen och finputsar de sista detaljerna.

— Vi har varit överallt känns det som men inte här så nu var det dags, menar Lasse medan han sätter på sin clownnäsa som kompletterar resten av hans ansikte.

Lasse, Josefine och Dick utsmyckar nämligen sitt ansikte så att de efterliknar clowner varje gång de uppträder.

— När du har en mask på dig är det okej att skämta, även med kungen, anser Lasse. Du kan vara dig själv fast gånger 100. I Sverige finns inga teaterclowner som på andra ställen i Europa så då blir det lite extra speciellt också.

Piggar upp tragedier

Kvällens manus kretsar kring Vilhelm Mobergs genombrottsroman "Raskens". Den innefattar soldaten Gustav Rask och alla hans vedermödor från 1800-talets Småland.

— Vi utgår hela tiden ifrån ett klassiskt verks manus men improviserar så mycket vi vill så ingen föreställning blir den andre lik", förklarar Lasse. Det är roligt att leta bland deppiga historier och pigga upp dem lite.

— Tragedier passar oss helt enkelt, inflikar Josefine och skrattar. Sen ville vi ha något svenskt också efter att ha kört så många engelska historier.

Publiken engageras

När 123 Schtunk klivit upp på scenen går ingen säker - allra minst de själva. Skådespelarna försöker ständigt sätta dit varandra med kommentarer som "Men jag har ju inte släppt pappret än?" och "Den var du inte beredd på, va?". De underhåller på ett självkritiskt samt befriande sätt som sällan skådats på teatern och det visar sig vara ett lyckat koncept. Samtidigt får personer från publiken sig en känga och somliga blir tillfrågade, offentligt utpekade eller till och med uppbjudna på scen. Det är ett publikfrieri utan dess like med busiga inslag. Men trots att ensemblen ständigt får alla att brista ut i skratt tar de sig igenom hela Raskens-handlingen och lyckas skildra såväl 1800-tal som nutid med bravur.