Under hela denna tid predikades det från kommunledningshåll hur oerhört viktigt det var att få fler invånare till Falköping. Kommunen hade under en följd av år tappat i statistiken och hade dessutom en sned befolkningsstruktur med för många äldre i jämförelse med personer i arbetsför ålder.

Annons

Kampanjer igångsattes, kurser och konferenser, broschyrer och närvaro på allsköns mässor där det gällde att försöka ragga nya kommuninvånare. Särskilt satsades det på goda kommunikationer, så att människor skulle kunna arbeta i till exempel Göteborg eller Jönköping, men bo i Falköping, på det att åtrådda skatteintäkter och statliga bidrag skulle hamna rätt. Ansträngningarna blev marginellt framgångsrika. Enligt politikerna innebar varje ny Falköpingsbo storartade möjligheter, bättre ekonomi och ny framtidstro.

Så kom den stora flyktingvågen 2015 och med den en rejäl befolkningsökning. Flyktingarna placerades i särskilda boenden med duktigt med personal, vilket under flera år fyllde dussintals tomma lokaler och gav hundratals Falköpingsbor arbete. Insatsen kostade inte kommunen en enda krona – staten stod för hela notan och det blev till och med rejäla överskott. Så fyllde de nya Falköpingsborna 18 och plötsligt var de olönsamma, oönskade och oälskade. Kommunen vägrade lägga en enda krona på dem efter 18-årsdagen. Ut med dem.

Hur kan det komma sig att en kommun, som under decennier så bemödat sig om att locka nya invånare helst unga sådana, plötsligt är så angelägen om att bli av med dem? Förstår man inte att dessa unga människor, som i två eller tre år haft Falköping som sitt hem, faktiskt berikar kommunen, både i reda pengar och som en arbetskraftspotential, inte minst inom olika bristyrken? Det är väl inte så att kommunen gör skillnad på folk och folk?

Vad säger socialnämnden och våra tidigare partivänner? Så är det väl inte?

Margareta & Ted Rosvall