Varför vänder kommunen de ensamkommande ryggen?

Häromdagen redovisade föreningen Tillsammans för ensamkommande i FT på ett bra sätt hur Falköpings kommun väljer att bortse från ekonomin för att istället göra de ensamkommandes situation till en fråga om principer. Trots ekonomisk vinst i kassan, tack vare de ensamkommande, och trots att man fått extra pengar från staten för att faktiskt stötta dem som har fyllt 18 år, väljer socialnämnden att göra tvärtom.

Jag kan inte låta bli att undra varför. Vilket är det bakomliggande syftet? Jag vägrar tro att de styrande i Falköping blivit cyniska och hårda, inte heller att detta sker för att man vill ha tillbaka röster från Sverigedemokraterna. Återstår principfrågan.

Majoriteten i Falköping, tydligen med fullt stöd från övriga partier, vänder nu de ensamkommande ryggen genom att med Susanne Larssons ord cyniskt meddela: ”Vi skulle ha råd att hjälpa dem, men det är inte vårt ansvar”. Vi talar här om unga människor, som kom hit som barn, 14, 15, 16 eller 17 år gamla och som här tvingats vänta i en asylprocess, som varat så länge att de hunnit fylla 18 år.

Annons

Själv var jag god man åt en grabb som kom på sommaren 2015 och som ännu inte varit på sin första intervju. Han fyllde 18 år 2016 och gick då på Ållebergsgymnasiet, när han fick flytta till Migrationsverkets förläggning i Gudhem. Han kunde behålla sin gymnasieplats, sin fotboll och sina vänner. Men så beslöt Migrationsverket att lägga ned Gudhemsgården, varvid han blev tvungen att flytta till Stora Ekeberg i Skara. Så skulle den också avvecklas – ny flytt, denna gång till Mariestad och utan anledning sedan vidare till Tibro. Ytterligare en flytt verkar nu vara på gång.

Den här grabben tappade först sin skola och sin fotboll. Därefter försvann kontakterna med vännerna och han blev ensam. Han har delat boende med vuxna, dubbelt så gamla som han, som har supit sig igenom ångestfyllda nätter i två olika boenden. Han har vid ett tillfälle tvingats dela rum med män som hatar det han står för och från vilka han flytt. I dag äter han medicin mot depression, sover inte på nätterna och har försökt ta sitt liv.

Migrationsverkets flyktingförläggningar är i flertalet fall inga trygga ställen för ensamma, unga människor. Droger, alkoholmissbruk och våld är flitigt förekommande. Med de massiva nedläggningar av boenden som Migrationsverket gör, är de asylsökanden inte alls säkra på att de bor kvar där nästa månad, vecka eller ens dag. Omflyttningarna går ofta snabbt. Att gå in på en flyktingförläggning för vuxna, är att med alla sina sinnen ta in och känna den ångest och smärta som bor i lokalerna.

Det är till den miljön de styrande i Falköping av principskäl vill skicka det fåtal 18-åringar det faktiskt handlar om. Bort från kompisar, nätverk, fungerande skola och möjligheter till god psykisk hälsa. För att må bra behöver vi människor en social kontext – det visar all forskning. Att isoleras är något av det värsta en människa kan utsättas för. Att rivas upp gång på gång är förödande. Och vi talar än en gång om unga människor som är mitt i sin utveckling. Ingen blir per automatik färdig bara för att hen fyller 18 år.

Det handlar om skötsamma, engagerade och ambitiösa unga människor som kommunen nu sätter på gatan eller hänvisar till Migrationsverkets nedbrytande förläggningar. Samtliga befinner sig fortfarande i asylprocessen och har inte fått besked om att lämna landet.

Men kommunen vänder dem ryggen. Av princip.

Kristina Åhslund