Allmänintresset kring det polisen sysslar med är ofta väldigt högt. Därmed lägger vi journalister mycket tid och resurser på att bevaka och granska polisens verksamhet. Varför hör vi siréner på stan? Vad var det för olycka? Hur går utredningarna kring bostadsinbrotten eller skadegörelsen på skolan?

Vi har en dedikerad krimreporter för frågorna ovan – en reporter som lägger större delen av sin arbetsdag på att rapportera om och granska polisens verksamhet.

När jag arbetade som polisreporter i början av 2000-talet gick ”polisringningen”, som den kallas, ut på att kontakta en bukett rotelchefer. Varje dag ringde jag Tomas, Kjell, Morgan, Lisa och några till för att ställa frågor utifrån dygnslistan, en anonymiserad sammanställning av dygnets senaste anmälningar – och fick information om allt från butiksinbrott till nya droger som börjat få fäste i staden. Intervjuerna gav små och stora nyheter – som i båda fallen var av vikt för allmänheten.

Det var bra – men det var då.

***

När den dagliga ”polisringningen” upplevdes för betungande införde polisen i stället en presskonferens per telefon som vi journalister fick ringa in till vid en given tidpunkt – men bara tre dagar i veckan. De mötena är nu inställda.

Nu får vi allt som oftast i stället börja med att jaga rätt på en informatör som sedan ska hänvisa till den polis som är förundersökningsledare i fallet som vi vill ställa frågor om.

När vi sedan, för det här kan ta tid, får namnet ska vi ringa upp hen – som i bästa fall svarar. I sämre fall måste vi vänta på återkoppling, får ingen alls – eller som i ett färskt exempel, svaret att hen inte vill svara på grund av att hen ”inte är medietränad”.

***

Presstalesmännen är både duktiga och tillmötesgående - men utgör en för oss besvärlig mellanhand i jakten på information som är relevant för medborgarna. Därtill är de faktiskt just informatörer - inte poliser.

Vi är fullt medvetna om att polisens primära uppgift är att lösa och förebygga brott – inte att sitta i telefon med journalister. Vi förstår att vi i skarpa lägen får vänta på intervjuer och att vi inte alltid kan få svar på alla våra frågor utifrån förundersökningssekretess. Vi förstår också att varje enskild polis gör sitt bästa varje dag. Men utvecklingen, där polisens organisation känns allt mer försvårande för oss journalister, är oroande – och i grunden ett demokratiproblem. Vem berättar om brotten i ditt samhälle? Vem visar på sammanhang och tendenser? Vem granskar polisen – om inte vi?

***

Detta sker i en tid då polisen pratar om öppenhet och framhåller vikten av kontakt med medborgarna. Man har till exempel lanserat en medborgardialog där polisen ordnar möten med allmänheten för att få önskemål om vilka områden polisen lokalt ska fördjupa sig kring.

Samtidigt krånglar de till det för medierna – som väldigt ofta är länken till den publik de så gärna vill ha kontakt med.

Samtidigt ber de oss att ta hänsyn till deras arbetssituation och sålla när vi ställer frågor utifrån dygnslistan – och bortser från det faktum att en första anmälan om ett mindre allvarligt brott faktiskt kan vara ett första steg till en journalistisk granskning.

***

De bortser också från att medborgare i Skaraborg gärna vill veta att just deras butik utsatts för inbrott flera gånger. De bortser från att till synes små händelser kan vara stora nyheter för vissa – och de verkar faktiskt ibland bortse från vårt journalistiska uppdrag.

Jag har – återigen – full förståelse för att resurser är ett problem också för polisen, i synnerhet under sommaren då många verksamheter, så även vår egen, får ”gå kort” vissa dagar.

Det här handlar om en myndighet som enligt min upplevelse verkar sluta sig, som utifrån organisation försvårar för den oberoende journalistiken – och inte sällan hänvisar till den information de själva valt ut och publicerat på sin egen hemsida.

***

Det må vara uppgifter som är till nytta inledningsvis – men det är inte journalistik. Vi vill ställa frågor, vi vill ha kommentarer och bedömningar.

”Jag får allt svårare att utföra uppdraget att granska den myndighet som jag är ålagd att granska”, säger krimreportrarna till mig. Jag har också frågat kollegor runt om i landet, diskuterat frågan med mediechefer från Piteå i norr till Kalmar i söder. Situationen känns igen överallt.

Jag har också varit på – och själv efterfrågat – dialogmöten med polisen för att lyfta och förhoppningsvis lösa problematiken. Vi har försökt vara pragmatiska och exempelvis föreslagit telefontider hos vissa poliskontakter för journalister. Kommunikationen är god och polisens företrädare framhåller alltid att man är välvilligt inställd till granskande journalistik.

Men i själva verket tycks man bygga sin organisation i motsatt riktning.

***

Det här är ingen recension av polisens arbete i sig – det är en reaktion på en utveckling som tyvärr verkar vara en tendens.

Vi som bevakar polisen har allt svårare att göra vårt jobb – och det är ett problem för fler än oss journalister.