En dammtrasa har torkat för sista gången. Ett leende och ett gott skratt i korridoren har tynat bort. En stor kvinna i en liten klänning har lämnat detta jordeliv. Eila Rautio har låst sitt skåp och stämplat ut från denna tid.

Annons

Jag nåddes av budet, från av en god vän och kär kollega, om Eilas bortgång då jag promenerade i skogen genom ett sms: ”Nu har Eila också lämnat oss”. Jag mottog det med både tårar och leende.

Jag hade turen att få arbeta tillsammans med Eila på 70- och 80- talet. Vi var många goa och fina arbetskamrater; Möller, Lola, Adem, ”Nalle”, Marianne, ”Mimmi”, med flera. Jag är övertygad om att jag lätt kan göra mig till tolk då jag säger att Eila var en arbetskamrat som vi alltid uppskattade. Eila hade alltid lätt till skrattet och goda ord, Eila bar inte bara sina egna bördor, Eila var en del av oss hon bar också våra bördor och såg till att ingen blev glömd.

Jag minns en tidig julmorgon då jag var nere på jobbet (källarkrogen Vicktor/Bogren) och tittade till ”firman”, då var Eila där och ombesörjde att det var fint till den 25:e ( årets största dag). Med ett leende så utbrast hon ”Nu måste jag hem till barnen snabbt och se till att det blir julstämning”. Eila glömde aldrig någon Hon var allas vår mamma. Då man mötte Eila på staden oavsett tidpunkt var hon alltid parant, rakryggad och stolt. Jag vill påstå att Eila personifierar stoltheten hos kvinnan, mamman och yrkesarbetaren.

Eila var mammornas mamma och kvinnornas kvinna.

Om det finns en himmel är jag övertygad om att Eila är den starkast lysande ängeln.

Tack Eila du kommer alltid att finnas.

Silvester Jellinek