Liksom Grille var Lars ve Grinna jordbrukare. Men läkekonst och trolldom var dock hans förnämsta syssselsättningar. Han älskade också brännvin. De som kunde ge honom tillräckligt av den varan behövde inte oroa sig för sin materiella välfärd. Den skyddade Lars med sina signerier och konster.

Serie: Botare och trolldom

En gång, inte allt för länge sedan, fanns inga läkare eller sjukhus på landsbygden. Det f..

Serie: Botare och trolldom

En gång, inte allt för länge sedan, fanns inga läkare eller sjukhus på landsbygden. Det fanns botare och trollkunniga, kloka gummor och gubbar. I en serie om tre delar berättar Christer Westerdahl – genom Einar Björes ord – om några av Skaraborgs mer färgstarka personligheter. Einar Björe som växte upp i Skälvums by i Västergötland. Under resten av sitt liv verkade Björe i Stockholm och det var där han skrev ned sina minnen. Detta är den sista delen i serien.

Hämndgirighet synes dock ha varit ett utmärkande drag för hans personlighet. Många av de historier jag hörde berättas om honom handlar mest om hans sätt att utkräva vedergällning på de personer som hade förolämpat honom eller ej visat tillbörlig vördnad.

Lars ve Grinna behövde aldrig sätta gärdesgårdar kring sina ägor eller hålla sig med vallhundar. När han släppte ut korna att beta på ett gärde, tog han bara sin käpp och drog ett streck runt detsamma. Det strecket gick sedan kreaturen aldrig över.

En natt hade en tjuv brutit sig in på hans loge för att stjäla spannmål. Till en början tycktes allt gå bra för tjuven. Han fyllde sin säck och han hade bara att bära ut den till vagnen som väntade ett stycke längre bort. När han så skulle kliva över log balken fastnade han emellertid med sin börda. Han blev sittande gränsle på stockarna som fastlimmad. Inte ens greppet kring säcken kunde han släppa. Fram på morgonen kom Lars´ hustru in och väckte sin man och sade: ”Det sitter en stelfrusen karl på logen.” ”Låt´en sitta tills jag kommer ut, ” svarade då Lars.

Annons

När han så småningom infann sig fick han se den halvt förfrusna karlen som satt och red på logebalken med rågsäcken i händerna. ”Det var snällt av dej att vakta mitt spannmål om nätterna, och det ska du ha tack för,” sade Lars till honom. ”Men du ser lite frusen ut,” fortsatte han, ”så det är kanske bäst att du kommer in och får en kaffehalva.”

För tjuven återstod inget annat än att tacka och följa med. Värre kunde det ha gått när Lars ändå hade honom i sin makt.

STOCKHOLM 20090616Lars ve Grinna behövde aldrig någon gärdesgård. Han drog ett streck med sin käpp och det räckte för att stoppa tjuven.
Foto: Kerstin Carlsson / TT

Hon kom aldrig hem

Under en av sina vandringar i grannsocknarna kom Lars att gå förbi en gård där man höll på med ett större kalas. Vare sig det nu var festglädje som lockade eller om han verkligen föll offer för en tillfällig minnesförlust, det är svårt att avgöra så här långt efteråt. I varje fall steg han in just som man slagit sig ned kring kaffebordet och frågade efter vägen till Hålltorp.

Det hände sig dock inte bättre än att en av Lars´ egna grannkvinnor fanns bland gästerna. Mera sanningsenligt än lämpligt svarade hon den frågvise: ”Den vägen vet du lika bra som jag, min käre Lars.”

Detta svar var mer än Lars mäktade bära. Synbart upprörd svarade han: ”De orden ska du allt få trampa för.” Därpå vände han och gick utan att invänta fägnad eller någon annan uppmärksamhet.

Kalaset fortsatte och ingen tänkte något vidare på Lars hotfulla uttalande. Men när grannkvinnan senare på kvällen skulle gå hem mötte henne många oväntade svårigheter. Hur hon än gick och gick kom hon endast allt längre bort från hemmet. Fram på natten visste hon till slut inte var hon befann sig. Uttröttad och tröstlös satte hon sig på en sten för att invänta morgonen.

När det äntligen dagades visade det sig att hon satt utanför sin egen stuguknut.

Fick gömma spriten

Vid ett annat tillfälle hade Lars varit inne på en marknad i Lidköping.Efter vanligheten hade han fått en ordentlig florshuva med som resesällskap på hemvägen. Efter en stunds vandring kände han sig trött, varför han beslöt sig för ett besök på en bondgård som låg vid vägen för att vila ut. Husmodern på stället som hade många tråkiga erfarenheter från föregående besök, kände sig inte vidare trakterad av den berusade gästen. Hon bad därför Lars i ganska bestämda ordalag att komma åter, när han blev nykter. ”Du skall snart inte tänka på annat än brännvin” svarade Lars och vacklade ut igen genom dörren.

En stund efter det han gått kände sig husmodern plötsligt illamående, varför hon gick till skåpet och tog en sup. Men hon nöjde sig inte med detta utan tömde hela flaskan. När hennes man kom in fann han hustrun berusad. Från denna stund växte hennes begär efter brännvin för var dag. Han sökte reda på varenda droppe som fanns i huset. Ibland kunde hon gråtande gå omkring hos grannarna och be om den åtråvärda drycken. Det berättades, att hennes känslighet för sprit slutligen blev så stark att hon kunde se på en möbel, om det förvarades starka drycker i densamma. Hennes man måste gömma sitt brännvin bland rågkärvarna i ladan för att han skulle ha något att bjuda främmande på.

Om pigan i stegen

Sådana olyckor kunde Lars draga ned över sina medmänniskor, när han hämndgirighet fick fritt spelrum. En annan gång kom Lars in i en bondstuga i något ärende. Men det fanns ingen hemma utom en piga som satt i köket och vävde. När han skulle kliva över tröskeln råkade han snava och föll huvudstupa på köksgolvet. Det hela såg onekligen lustigt ut, varför inte pigan kunde hålla sig för ett hjärtligt skratt.

Ilsken reste sig den ovige gubben upp och knöt näven mot henne och sade: ”Jag ska allt skaffa dom som skrattar åt dig.”

Fram på dagen hade pigan ett ärende till kreaturen i ladugården. Då hon kom åter visade det sig att köksdörren hade gått i baklås. Överallt var det väl tillbommat utom ett fönster i vindsvåningen som stod öppet. Pigan kände sig dock inte rådlös utan tog en stege och ställde upp den mot fönstret för att på detta sätt tasig in. Men kommen ett stycke på stegen råkade hon halka, gled mellan ett par stegpinnar och fastnade ohjälpligt. Alla försök att komma loss gagnade till inget, hur hon än sprattlade och arbetade med armar och ben. Till slut återstod ingen annan utväg än att högljutt ropa på hjälp.

Grannarna skyndade till och lyckades efter en del besvärligheter rädda henne ur hennes prekära situation. Men ett gott skratt fick de på samma gång. Länge talte man i bygden om pigan som Lars satte fast på stegen.

När värste antagonisten dog fick Lars ve grinna sin hämnd sin hämnd och störde den dödes ro.
Foto: Charles Rex Arbogast

Humlor i graven

Det fanns dock i Lars egen hembygd en upplyst och modig man, som utan fruktan i kritiska ordalag vågade säga sin mening om hans trolldom och läkekonster. Gentemot dennes avslöjande inlägg och hårda omdömen stod Lars vanligen svarslös. Det hjälpte inte med trollskott och hotelser. Ty mannen i fråga stod högt över tidens vantro och vidskepelse. I sitt vanmäktiga raseri kunde Lars bara uttrycka den önskan att han måtte få överleva sin vedersakare. Då skulle han oroa honom i hans grav.

Det inträffade verkligen som Lars önskade. Mannen dog före Lars och över hans grav lades en större stenhäll. En tid efter begravningen sprang byns barn omkring på kyrkogården och lekte. Efter lekens slut satte de sig på den nya gravhällen för att vila en stund. Då fick de till sin förskräckelse höra ett mummel som av avlägsna röster nerifrån graven. De sprang omedelbart till skolläraren och berättade allt.När han sedan följde med barnen till graven uppfattade han också samma underliga ljud. Skolläraren vågade ej låta händelsen passera utan vidare. Han lät övertyga andra om att graven skulle öppnas.

Men då locket togs av kistan låg den döde som man hade placerat honom. Förklaringen till mumlande rösterna erhöll man också. Under gravhällen fanns en öppning, och där hade några humlor tagit sig in och börjat bygga bo. Händelsen på kyrkogården väckte mycken förvåning i bygden. Allmänt sade man att Lars äntligen tagit hämnd och stört den dödes ro.

Trots alla trolldomskonster kom likväl till slut den dagen då Lars lades på den sjukbädd, från vilken han aldrig mera skulle stiga upp.

Det hjälpte inte att han kämpade emot. Döden tog honom lika obarmhärtigt som han besegrat andra dödliga. Kring hans begravning berättades länge en makaber historia som bland folket ansågs som slutkapitlet i den livslånga striden mellan Lars och Grille i Veum. Samma dag som Lars hade begravts gick ett par bondhustrur från hans hemby över kyrkogården. När de kom fram till den ännu ej igenmyllade graven stannade de ett ögonblick och såg ned i densamma, medan de bytte några ord om den man som låg där nere. De stelnade plötsligt till av fasa, ty nere från graven hörde de tydligt stönande och jämmer.

De underrättade genast kyrkoherden, som med några handfasta karlars hjälp lyfte upp kistan ur graven och öppnade den.De skulle då ha mötts av en hemsk syn. Lars hade vänt sig i kistan och hela hans förvridna kroppsställning visade, att han gjort stora ansträngningar att bli fri. På fötterna synes till och med tydliga skavsår. Nu var han emellertid död. Händelsen sysselsatte länge folkfantasin och allmänt ansåg man att det var Grille som på detta sätt tog hem segern i de båda trollgubbarnas segslitna strid om makten.

Vände sig i graven

Efter Lars död hade Grille i Veum nått sin längtans mål. Han var ensam om anseendet och äran som bygdens store trollkarl och undergörare. Men även han greps av oro för sin bortgång. Han försökte övertala sin dotter, att hon skulle lära sig alla hans läkar- och trollkonster. Hon vägrade dock bestämt. ”Du får ta din konst med i graven,” sade hon alltid så snart Grille förde ämnet på tal. Då inga övertalningar hjälpte, bad han sin hustru, att hon efter hans död skulle ta tre röda stenar, som han ständigt bar i sin ficka, och kasta dem på elden.

Ännu några år vandrade Grille omkring bland gårdarna i bygden och hjälpte bönderna med deras kreatur, fortfarande lika respekterad och fruktad. Men så kom också hans stund. Han dog och blev begravd.

Efter Grilles död lät hans hustru, som han hade befallt, kasta de tre röda stenarna på elden. Men så fort de kom i lågorna hoppade de genast ned på golvet. Till slut tröt henne tålamodet, och hon tog och bar ut stenarna och grävde ned dem i jorden. Det berättades,att det kändes både tomt och befriande över bygden när Grille var borta. Hans konster hade legat som ett förlamande tryck över människorna, som ingen vågade opponera sig emot. Ingen gick heller efter skymningen gärna förbi hans gård.

Men länge talades det ännu i byarna om den fule och originelle trollkarlen från Grillebackarna. Grilles dotter Greta flyttade sedermera till Husaby. På backkrönet, där Husabygatan möter stora landsvägen över Kinnekulle, byggde hon en stuga som genom sitt höga, vackra läge syntes vida omkring. Den är nu länge sedan nedriven, men från sin barndom mindes Einar Björe både stugan och gumman. De var "båda lika grå och oansenliga.”

Einar Björe genom Christer Westerdahl

Om du vill läsa mer

Vill du läsa mera och mera avancerat om ämnet kan rekommenderas skriften ”Botare – en b..

Om du vill läsa mer

Vill du läsa mera och mera avancerat om ämnet kan rekommenderas skriften ”Botare – en bok om etnomedicin i Norden” från 1980 med några exempel. Nästan varje bygd i Sverige hade den tiden naturläkare Många blev riksbekanta och historierna om dem är oändliga. Dagen när den så kallade Kungsbackagumman dog 1904 inträffade det största jordskalvet i Sverige i historisk tid. Den kändes mest i Västsverige. Då sa man allmänt att nu gick kraften ur gumman!