Under uppväxtåren i Tidaholm var vi den enda familjen som hette Mårtenson. Vi delade bara vårt efternamn med en folkskollärarinna. Men snart skulle jag bli varse att det finns betydligt fler. Bara i Malmö, dit jag flyttade 1966, finns det i dag 21 med samma för- och efternamn som jag och i hela landet bortemot 200. Ett fåtal av dessa stavar efternamnet med ett s men två av oss råkar vara författare.

Det fanns till yttermera visso ytterligare en skrivande Jan Mårtensson med två s. Han var journalist på Sydsvenskan i Lund och gav ut böcker med lokal anknytning. Vid hans död 2003 rapporterade textteve, radionyheterna och tidningar att ”journalisten och författaren JM har avlidit vid 66 års ålder.” Många trodde att det var jag.

***

Några månader senare fick TT in en uppgift att författaren Jan Mårtenson var död. De ringde först min namnes förlag men det var inte han. Sedan försökte de få tag på mig men just då tog jag en promenad vid havet. De kontaktade då mitt förlag och fick telefonnumret till min exhustru. Eftersom jag inte svarade i telefon ringde hon akuten på sjukhuset men där fanns jag förstås inte. Senare ringde min dotter Emilia hem till mig. Hon var så lättad att hon grät när jag svarade. I flera timmar hade hon trott att jag var död.

Jag skrev en artikel i Dagens Nyheter under rubriken ”Jag är inte död!” Då kunde jag säga som Mark Twain att ryktet om min död är betydligt överdrivet.

***

Jag kom att tänka på den finlandssvenske Georg Schneevoigt, en av de mest framstående dirigenterna genom tiderna på Malmö stadsteater. Han skulle fylla 75 år och intervjuades inför födelsedagen av Skånska Dagbladet.

Veckan innan födelsedagen blev han inlagd på sjukhuset. På tidningen låg sedan länge en färdigskriven nekrolog och redaktionen förväxlade den med födelsedagsintervjun.

Schneevoigt ringde till Skånska Dagbladet från sjuksängen sedan han läst artikeln. ”Det skulle vara alla förunnat att en gång i livet få läsa hur jävla bra de var, när de levde!” sa han.

Så dog han kort efteråt. Då blev det en förstasidesnyhet i Skånskan och den inleddes så här: ”Som vi redan tidigare meddelat våra läsare har dirigenten Georg Schneevoigt avlidit.”

***

För min del är jag poet och romanförfattare men också frilansjournalist. När jag hade gett ut mina två första böcker i slutet av 1960-talet, dök det upp ytterligare en Jan Mårtenson som huvudsakligen började ge ut deckare. Det skriver jag mer om i satiren ”Mordet på kungens man”, där författaren och poeten Mårten Janson avlivar sin namne Mårten Janson i dennes egen genre. Samtliga kvällstidningar och en större morgontidning hade helsidesreportage om den.

Det finns en fjärde person med samma namn, tonsättaren Jan W Morthenson, men han har åtminstone sett till att krångla till stavningen av namnet. I en av Jean Bolinders deckare finns en ”Jan Mårtenssson” med tre s för att han vill skilja sig från de övriga.

***

Nyligen var det återigen dags för en förväxling. När jag publicerade min stort uppslagna artikel om P O Enquist i den här tidningen tog man av misstag in en bild på min deckarskrivande namne som artikelförfattare.

De här förväxlingarna kunde ha undvikits. Jag ringde min namne när jag fick veta att han skulle debutera och bad honom lägga till en initial. Han heter ju Per Gösta och kunde ha kallat sig Jan PG Mårtenson, likaväl som Leif GW Persson. Men han var totalt ointresserad av det och Norstedts ville inte att jag skulle ändra mitt namn eftersom jag var först på plan.

Det enda jag kan trösta mig med är att böckerna skiljer sig åt.

Jan Mårtenson

Författare och journalist, Malmö