Det hela började med aningar. Redan i mitten av 00-talet kom varslen, antalet anställda minskade för varje år, produktutvecklingsavdelningen togs bort, det blev chefsbyten, investeringsstopp och minskad produktion. De anställda blev frustrerade, arga och kritiska, men man gick till jobbet ändå.

Mycket tack vare lojalitet som beskrevs som ”otrolig, nästan sjuk.” Man producerade kylskåp till sista dagen.

När Västergötlands museum nu lyfter fram åren på Electrolux mellan 1951 och 2017, handlar det inte om företagshistoria, inte om hur man gör kylskåp, eller hur vitvaror fungerar. Utställningen beskriver det vardagliga arbetet och den dagliga samvaron på en arbetsplats och försöker fånga ”det som händer när inget särskilt händer” samt ge perspektiv på det som de allra flesta av oss upplever på jobbet, men sällan reflekterar över.

Electrolux på 1970-talet.

Vad var det då som präglade arbetet på E-lux? Många berättar om Mariestadsandan, lojaliteten,solidariteten arbetarna emellan, om stoltheten över produkterna och över trivseln. Man gillade att gå till jobbet. Men det finns också andra röster som vittnar om en allt hårdare företagskultur, om en skitfabrik som inte brydde sig om arbetarna, som sög ut och pressade fram ett allt högre arbetstempo.

I utställningen kommer arbetare, tjänstemän, chefer och fackliga ledare till tals. Det är deras egna ord och röster som hörs. Västergötlands museum har producerat utställningen med hjälp av Vadsbo museum, Carin Söders intervjuer och Stefan Svenssons bilder.

Annons

– Vi har velat fånga det mest vardagliga, det som försvinner med tiden. Det blir en slags samtidsarkeologi där vi samlar in och utforskar vår egen tid, säger Anders Berglund och Hanna Eklöf, som tillsammans arbetat med göra intervjuer och samla in material.

Resultatet är en utställning där ljud, foto och ett antal kylskåp och frysar gestaltar de berättelser som för alltid är förbundna med arbetet på E-lux i Mariestad.