Sofia dog när hon var sexton och ett halvt år. Det var 2001.

Då bodde de i Tidaholm och Sofia gick på Musikgymnasiet i Skövde. Fyra år senare började AnnBritt Lindén skriva på det som nu blir en bok. Den handlar om sorgen över att förlora ett barn.

2009 hade hon skrivit färdigt, men den blev liggande vid hennes säng. I våras läste hon den på nytt och med nya ögon.

– Bitarna trillade på plats och min existentiella kris löstes upp, allt hör verkligen ihop och nu är det dags för oss att ta plats, säger AnnBritt Lindén.

AnnBritt har skrivit om sitt bokprojekt på Facebook på sidan "Till minne av Sofia Johansson" och hittills har den haft över 20 000 visningar, drygt 120 personer har meddelat att de vill beställa boken.

– Sofia har verkligen gett avtryck på många. Jag hade aldrig trott att intresset skulle vara så stort. Det känns både pirrigt och lite nervöst, men också jättefint, säger AnnBritt.

Annons

Idag bor hon och maken Bengt i sitt drömhus i Kampavall, Lerdala, som de föll för vid första ögonkastet och flyttade till 2010. Mitt i den vackra naturen och grannens hästar som betar bakom knuten.

– Här har vi vår frizon. Här får vi kraft och kan bara vara och njuta av allt vackert som naturen har att erbjuda.

För AnnBritt var det viktigt att skriva om sina tankar, känslor och händelser efter dödsfallet.

– Sofia dog när hon hade influensa. Flera av hennes kompisar var också sjuka. De skickade sms till varandra om sina symptom, berättar AnnBritt.

Kvällen innan Sofia gick bort låg hon jämte dottern i hennes säng.

– Jag gick aldrig och lade mig i min säng den sista natten hon levde. Hon var riktigt sjuk. Jag ringde akuten och fick de vanliga råden och tänkte att vi får ringa vårdcentralen i morgon bitti.

De pratade hela natten, om livet, kärleken och tacksamheten över allt fint som livet har att ge.

– Tidigt på morgonen satte sig Sofia upp och sa: Nej, mamma, nu orkar jag inte mer och sedan dog hon. Döden var definitiv. Sedan kan du bara tänka dig vilket kaos det var. Jag lade skulden på mig själv och kände mig som om jag hade tagit livet av min egen älskade dotter. Det har varit en lång bearbetningsfas och det var först i våras som bitarna om livets mysterium föll på plats.

AnnBritt säger att Sofia ofta är med henne som en känsla.

– När jag känner hennes närhet fylls jag av lugn och glädje. Det känns som om vi tillsammans kan göra mycket gott för andra människor och det skulle jag vilja jobba med i framtiden. Att erbjuda en oas för människor där de kan få prata om sitt liv och få påfyllnad av kärlek och energi skulle kännas fint, allt hör ihop för alltid.