Det ligger ett regntungt täcke över Eksjö stad. Höstlövens färgprakt är intensiv, på dem som ännu inte släppt taget om grenarna liksom på dem som ligger fallna över kullerstenarna.

Fakta: Branden i Eksjös gamla trästad

Den 16 augusti 2015 utbröt en omfattande brand i ett av Eksjös största och äldsta trähus;..

Fakta: Branden i Eksjös gamla trästad

Den 16 augusti 2015 utbröt en omfattande brand i ett av Eksjös största och äldsta trähus; Forssellska gården på Vaxblekargränd.

Det första larmsamtalet kom in till SOS Almarm klockan 05:49.

Samtidigt upptäcktes rökutvecklingen av personal från ett kommunalt bolag. De sprang till platsen och började banka på dörrarna i fastigheten. De lyckades väcka flera personer som låg och sov.

När räddningstjänsten kom fram var branden fullt utvecklad med lågor som slog ut från fönstren.

Räddningsinsatsen var stor och speciell då framkomligheten på olycksplatsen var begränsad med smala gränder och slutna gårdar.

Hela kvarteret Ciselören 1 blev totalskadat, men branden hindrades från att sprida sig till andra byggnader eller kvarter.

Som mest arbetade runt 80 brandmän med släckningsarbetet. 200 personer fick utrymmas. 24-åriga Malin Törnvall omkom.

Räddningsinsatsen avslutades först på tisdagen, två dygn efter att branden startade.

De automatiska larmsystem som Eksjö kommun installerade år 2004 var inte i drift vid brandens utbrott.

Mitt i Gamla stan, inringat av ett 600 kvadratmeter stort nybyggt trädäck står det iögonfallande kastanjeträdet. Med svärtad stam, men vid liv. Vårdträdet, som planteras vid förra sekelskiftet, vägrade bli offer för eldslågorna och hettan när Forssellska gården brann ned förra sommaren. Nu står det där med ett envist löfte om hopp.

Lena Hagström sätter foten på ett trappsteg i sten, några meter därifrån, också det ett minnesmärke från livet innan branden.

— Det var här man gick in till Malins lägenhet.

— Malin älskade Gamla stan, hon hade bott i tre olika lägenheter här, säger Lena.

Var nyinflyttad

Det var augusti 2015. Malin Törnvall, 24 år, hade bara ett par månader tidigare flyttat in på andra våningen i lägenheten på Vaxblekargränd tillsammans med sin sambo.

Sommaren hade varit fin. Malin, hennes storasyster Frida och Lena hade varit på semester i Grekland. De hade njutit av grillkvällar och bad.

När augusti månad gjorde entré, gjorde den det med löfte om en lång värmebölja.

— Jag och min man var på Gränna camping med husvagnen. Den söndagen när hon dog skulle vi komma hem på middag till henne, mina föräldrar hade inte varit i den nya lägenheten än. Köttgrytan stod i kylen, hon ringde mig flera gånger på lördagen och bad om tips och råd när hon lagade den, säger Lena.

Sorgen densamma

Klockan 06.33 på söndagsmorgonen den 16 augusti ringde Malins sambo. Han hade jobbat natt och fått ett samtal om att det brann i huset på Vaxblekargränd. När han ringde till Lena var han redan framme. Han hade fått beskedet att rökdykarna hade hittat en kropp i deras lägenhet.

— Jag visste direkt att det var Malin. Och när han sa ordet kropp förstod jag ju att hon var död.

Lena Hagström försöker värja sig mot tårarna. Det går inte. Det är omöjligt att prata om Malin utan att gråten kommer.

— Min sorg är exakt densamma nu som då. Den har varit konstant, inte gått upp och ner. Den enda skillnaden är att jag har vant mig vid att leva med den.

Hon minns allt som hände med en glasklar skärpa. Färden i polisbil från Gränna camping, där hon förtvivlat försökte få tag i sin andra dotter som skulle ha sovit över hos Malin denna natt. Synen av Malin på akutmottagningen, det sista mötet som hon först vägrade men som hon i dag är så tacksam över. Flip-flopsen som stod kvar hemma utanför altandörren efter Malins besök två dagar tidigare, när de kom hem efter avskedet på sjukhuset.

— Jag hamnade aldrig i något chocktillstånd. Det var bara en djup sorg från början.

”Fin människa”

Annons

Samtidigt, säger hon, händer det fortfarande att hon glömmer bort att Malin inte finns. Den första tiden efter branden skickade hon ofta sms till hennes nummer, nu kan hon komma på sig själv med att vilja ringa och berätta saker för henne. Oftast känns det som att hon lever.

— Det är under någon tiondels sekund ibland som jag verkligen förstår vad det innebär att Malin inte finns. Jag förstår ju att människan är funtad så, att man inte ska kunna ta in allt direkt. Då hade ingen överlevt en sådan här förlust.

De var inte bara mor och dotter, de var också vänner och kollegor. Malin hade, efter att tidigare ha jobbat på restaurang och drivit kafé, läst in omvårdnadsprogrammet och arbetade i Lenas vårdföretag Atollen Omsorg, inom LSS-verksamhet. Hon hade planer på att vidareutbilda sig ytterligare för att kunna anta nya roller inom företaget.

I personalrummet står hennes innetofflor fortfarande kvar.

— Malin var så omtyckt av brukarna. Hon var en väldigt mjuk och fin människa, som brydde sig om människor i sin omgivning. Hon betydde mycket för väldigt många, det har jag förstått nu efteråt.

Vet ej varför

Den omfattande branden i ett av Eksjös största och äldsta trähus blev en riksnyhet den där augustisöndagen. Tre huskroppar totalförstördes, 200 personer fick utrymmas. Som mest arbetade runt 80 brandmän med släckningsarbetet.

Media rapporterade stramt att en kvinna avlidit och att anhöriga underrättats.

Mycket av diskussionen efteråt handlade om allmänhetens förlust av ett kulturhistoriskt arv.

— Jag förstår allmänhetens besvikelse över att ett helt kvarter brann ner. Men det är en annan förlust än den som var min.

Den tekniska utredningen visade att branden startade i köket i Malins lägenhet. Vad som orsakade den är, och kommer att förbli, en obesvarad fråga.

— Jag har haft ett oerhört behov av att få svar. Det känns jättejobbigt att inte veta vad som hände. Jag tror att det hade hjälpt mig i min sorgebearbetning.

— Jag hade velat gå in i lägenheten efteråt, men det fick jag inte. Det ansågs inte säkert.

Kan känna glädje

Tillsammans med arbetskamraterna har Lena regelbundet träffat en psykolog för att bearbeta sorgen efter Malin. Hon har också själv gått ett sorgbearbetningsprogram där hon fått hjälp att sätta ord på sina känslor och bearbeta smärtan efter sin förlust. Där har hon också fått göra upp med de myter som finns kring sorg.

— Det här med att tiden läker alla sår… det stämmer inte alls. Sorgen kommer inte att förändras. Men jag kommer att få lättare och lättare att hantera den.

Nu, ett drygt år efter branden, frågar människor allt mer sällan om Malin. Jobbigt, inte skönt, menar Lena.

— Det känns så märkligt att alla går vidare, när vi, de närmaste, inte gör det. Jag vill ju att omgivningen ska prata om Malin, då lever hon vidare.

Kan du känna glädje?

— Ja, det kan jag. Jag känner glädje i mitt jobb och i mina närmaste.

— Och det hjälper mig att tänka att Malin hade velat att jag skulle gå vidare. Jag känner att jag är skyldig henne det. Den känslan har hjälpt mig.