Att få till en träff med både Johanna och Sara visar sig var enklare sagt än gjort. Från det att första kontakten tas i februari dröjer det drygt två månader innan jag slår mig ner hemma i villan hos familjen Hagström på Mössebergssluttningen.

– Vi försöker få till så att vi kan komma hem samtidigt. På somrarna är vi hemma ganska mycket, berättar de.

Hur mycket pratar ni däremellan?

– Inte jättemycket, känns inte som det behövs då vi har det så bra när vi väl ses, säger Sara.

Båda har ett inrutat schema med skola, träningar, tävlingar och läger på respektive håll.

Sara var framgångsrik som junior, sprang hem sex totalsegrar i O-ringen och tog flera internationella medaljer. Nu har hon tagit steget till senior. I fjol fick hon chansen att springa hemma-VM i Strömstad. Stora målen den här säsongen är att bli uttagen till och springa bra på VM i Estland.

Som ung höll Sara på med friidrott, och längdskidor har hon också åkt mycket.

– Men jag gillar inte att frysa lika mycket som Johanna gjorde så jag valde orienteringen, säger Sara med ett leende.

LÄS OCKSÅ: Sara om klubbytet: "Av praktiska skäl"

Sporrat varandra

Johanna har inte släppt orienteringen, i helgen ska hon springa 10-mila i Göteborg för FAIK, men det är längdskidorna som hon valt att satsa på. 2016 tog hon ett guld och ett silver vid ungdoms-OS i Lillehammer. Kommande säsong blir hennes sista i juniorlandslaget. Nästa steg därefter är U23- eller A-landslaget.

Hur mycket tränar du?

– Jag skulle ha tränat 550 timmar under året, men tror det blev lite mindre då jag varit sjuk en del.

Hennes vallare är pappa Jonas, som åker med henne på mycket tävlingar.

LÄS OCKSÅ: Johanna: "Då ska jag ta revansch"

Du är tre år yngre än Sara. Hur mycket har du sporrats av henne?

– Väldigt mycket. Jag har fått inspiration från Sara, hur hon har tränat. Jag vet att det var någon gång du sa att du skulle upp och springa en gång i veckan på röda två och halvan, säger Johanna och tittar på Sara.

– Haha. Det var nog när jag var tolv, för att jag ville vinna O-ringen någon gång. "Nu ska jag träna ordentligt", tänkte jag och sprang upp efter gympan varje vecka. Gjorde du det också?

– Typ två gånger.

Båda skrattar.

De är lika som personer, men på några punkter skiljer de sig åt.

– Johanna har mer temperament.

– Ja, jag kan bli väldigt arg.

När var det senast?

– I bilen i går, svarar Sara.

– Vadå, undrar Johanna.

– Ja, när du skulle sova.

– Okej, det kanske jag var.

Vad finns det mer för skillnader?

– Du har alltid varit den mer ordentliga. Gått upp tidigt på morgonen, säger Johanna.

– Du är morgontrött och har svårare att komma ut på träningspassen, men när du väl är ute så kan du bara köra på, åka ett tre timmarspass utan att lyssna på musik. Jag har svårare att motivera mig till sånt, säger Sara, och kommer sedan på en sak till:

– Du har bättre relation med vår katt, Molly, haha.

LÄS OCKSÅ: Johanna lyrisk efter världscupdebuten

"Blev tårögd"

De växte upp i Sandhem, ute på landet nära en sjö, och flyttade med övriga familjen till Falköping när de var sju respektive tio år. Falköping är fortfarande hemma för dem och de är tacksamma för allt stöd de fått genom åren. Efter Saras tre guld på junior-VM i Bulgarien 2014 mottogs hon av kommunen.

Annons

– Då blev jag tårögd, så kul att folk bryr sig. Det är helt fantastiskt hur folk engagerar sig och följer resultat. Jag önskar bara att man kunde göra samma sak tillbaka, men det är svårt, säger Sara.

Vi hoppar in i bilen och åker upp till Mösseberg, en plats som betytt mycket för dem.

– Här har man sprungit många långa backintervaller, säger de på vägen upp.

På toppen ställer de sig och blickar ut.

Hur bra kommer ni att bli?

– Bäst, utbrister Johanna snabbt. Man får göra ett försök, se hur långt det räcker, om man har tålamodet, fysiken som krävs och motivationen.

Sara lyssnar, och säger sedan:

– Klart att man kan ha drömmar om att bli så bra som möjligt. Sen, när man arbetar ner en plan, får man ta ett steg i taget. Det känns som man alltid kommer lite högre upp och lär sig av sina misstag. ”Nästa gång gör jag det ännu bättre”. Det är skönt. Går det så här hela tiden känner man att man kan nå hur högt som helst. Sen är det bara att det tar lite tid och att det kan komma motgångar på vägen. Men ju mer tiden gått har jag insett att det inte är resultaten som är det viktiga utan vägen fram, all glädje, gemenskap och självkännedom man får.

Och just motgångar har Sara drabbats av då hon haft vissa problem med kroppen. En rutinmässig undersökning av hjärtat förra hösten fick både hon och läkarna att fundera. Så här skrev Sara själv på sin hemsida nyligen:

"Jag har inte påverkats så mycket av alla dessa besked och undersökningar utan har tyckt att det har känts bra att de har koll på mig, och jag har tänkt att om de upptäcker sjukdomen får jag väl helt enkelt operera in den där pacemakern och jag får hitta nån annan sysselsättning än idrott. Men under ett träningspass på Playitas i vintras rann det helt plötsligt över. Jag hade inga fysiska symptom men blev plötsligt så rädd att jag inte kunde andas och var tvungen att stanna. Jag vågade därefter inte träna själv (utifall att jag skulle falla ihop och ingen skulle kunna hjälpa mig). Jag tänkte hur det skulle gå om jag försvann och en massa andra otäcka scenarion. Det gick inte heller att låta bli att tänka tillbaka på alla tragiska hjärtdödsfall som hänt bland orienterare för ett tag sedan. Detta gjorde att jag inte ville träna högintensivt förrän jag hade fått svaret från magnetkameraundersökningen. När jag kom hem ringde jag läkaren och fick till min lättnad höra att bilderna såg bra ut. Jag hade ett förstorat hjärta vilket var det läkarna hade reagerat på först, men vad jag förstod så var anledningen till det att jag tränat mycket och förmodligen av genetiska anledningar, men det viktigaste: förstoringen berodde inte på någon hjärtsjukdom vad de kunde se."

Idolen nu mentor

Från grannkommunen Skövde kommer två personer, Marcus Hellner och Helena Jansson, som blivit världens främsta skidåkare respektive orienterare.

– Jag tog hennes autograf när jag var liten, nu springer vi samma tävlingar och mästerskap. Helena har varit lite som en mentor för mig de senaste åren, när jag gått upp som senior och börjat plugga, säger Sara.

Det har blivit dags att runda av och bege sig ner från Mösseberg.

Men Johanna och Sara Hagström kommer med stor sannolikhet att fortsätta vara på topp i många år framöver.

Fakta: Johanna Hagström

Ålder: 19 år.

Bor: Ulricehamn.

Familj: Pappa Jonas, mamma Caroline, storesyster Sara och storebror Gustav.

Civilstånd: Upptagen.

Sysselsättning: Går sista året på skidgymnasiet i Ulricehamn.

Intressen: Djur och gillar tuffa äventyr och utmaningar

Äter helst: Tacos.

Lyssnar på: Popmusik. Ed Sheeran är bra, han var jag på i Berlin.

Ser på: TV-serier som Vänner och How I Met Your Mother.

Läser: Hungerspelen och just nu läser jag The Fault in Our Stars.

Drömresemål: Kanada.

Bästa egenskap: Positiv.

Sämsta egenskap: Att jag kan bli väldigt arg.

Klubb: Falköpings AIK.

Fakta: Sara Hagström

Ålder: 22 år.

Bor: Göteborg.

Familj: Pappa Jonas, mamma Caroline, lillasyster Johanna och storebror Gustav.

Civilstånd: Pojkvännen Oskar (som är med i A-landslaget i orientering).

Sysselsättning: Studerar civilingenjör i samhällsbyggnad på Chalmers. Snart klar med andra året av fem.

Intressen: Orientering, skidor, musik, naturen.

Äter helst: Oxfilé med rotfrukter i ugn.

Lyssnar på: Coldplay och Håkan Hellström.

Ser på: Just nu Planet Earth 2 på SVT.

Läser: En ungdomsbok på tyska för att hålla igång det språket. Annars hinner jag inte läsa så mycket mer utöver kurslitteraturen.

Drömresemål: Vore coolt att åka till Indien.

Bästa egenskap: Har jag bestämt mig för att göra något så gör jag det.

Sämsta egenskap: Att jag vill för mycket och kanske inte alltid lyssnar på kroppen.

Klubb: IFK Göteborg (tidigare Falköpings AIK OK).