I år det 106 år sedan Titanic sjönk. En av världens mest omtalade och omskrivna katastrofer var ett faktum. I förra veckan öppnade en utställning om Titanic på Galleri Fredstan i Göteborg där många öden från fartygskatastrofen skildras.

Vad inte många vet är att flera skaraborgare var med på fartyget. Frilansjournalisten och sjöfartshistorikern Claes-Göran Dahl har i en serie personliga artiklar uppmärksammat deras öde. Som en Hjobo skrev efteråt: ”Jag är nästan stolt över att ha fått vara med”. Andra skaraborgare mötte dock döden i Atlantens iskalla vatten.

Här och var hördes svenska röster ropa:

– Adjö kamrater, det är ingen idé att kämpa emot. Jag dör godvilligt.

Tidningsmannen Wennerström berättar:

"Söndag afton kl 11.15.

Irländarna lågo på knä och bådo sina innerligaste böner.

Svenskarna foro från båt till båt för att komma med eller för att få tag i något lifräddningsbälte, tysta och lugna, medvetna om, att räddning var möjlig.

”De svarta” hade redan blifvit vansinniga, tjöta och skreka och visste icke hvad de skulle taga sig till. Allt blef ett enda virrvarr.

Särskildt minnes jag vännen Lundahl, en äldre man, som vistats i Amerika 25 år. Han sa adjö, gick bort och lade sig tåligt väntande tills döden skulle befria honom.”

Annons

Ingenjör Sjöstedt

Bland passagerarna i andra klass fanns även ingenjören Ernst Sjöstedt. Han var född i Hjo 1852 och tog studenten i Skara 1873. Därefter satsade han på en examen vid Berg-skolan i Stockholm och var nu på väg till Toronto i rollen som konsulterande ingenjör.

I tredje klass reste bland annat Johan Samuel Andersson, som var bosatt i USA och amerikansk medborgare. Han hade varit hemma och hälsat på sina föräldrar i Härja.

Näst yngst bland västgötarna, bortsett från barnen Skoog, var 19-årige drängen Karl Gideon Gustafsson från Broby, Källängen.

Han hade besökt brodern som var skomakare och var enligt rederiets uppgifter på väg till sin syster Evelina Johnson i New York och ett nytt liv. Modern bodde i en liten stuga i Synnerby församling.

Största familjerna

Familjen Skoog hörde till de största familjerna som reste med Titanic. Familjefadern William var född på torpet Skogen i Kinnekulle och hade därför tagit sig namnet Skoog.

Han hade tidigt emigrerat till USA och arbetat som grundgrävare på byggen och därefter startat en egen byggnadsfirma. Han gifte sig med Anna (Annie) som förmodligen var norska.

De hade återvänt från Iron Mountain till Sverige 1911 och hade fyra barn med sig: Margit två år, Harald fyra år, Mabel nio år och Karl tio år.

Som så många andra som kommit tillbaka ångrade de sig efter några månader och tänkte återvända till Michigan. De hade lockat med sig två släktingar på resan nämligen Jenny Lovisa Henriksson och Ellen Pettersson.

Nu var allas liv i fara.

Kvinnor och barn först

Berättelserna om hur hierarkin mellan första och tredjeklasspassagerarna uppehölls även när det gällde plats i livbåtarna är legio.

Att parollen ”kvinnor och barn först” tillämpades är dock ställt utom allt tvivel.

Olga Lundin beskrev det så här:

”Där stodo vi på däcket och sågo icke annat än döden framför oss. Det sattes ut räddningsbåtar och jag blef kastad ned i en sådan. Jag höll Nils i ena handen och ville ha honom med, men de höllo honom emedan de voro rädda för att det skulle bli för många.

Jag skrek det värsta jag kunde och ville tillbaka, men i det samma hissade jag ned. Där satt jag i en liten fiskarbåt midt på Atlanten och sågo icke annat än döden, vilket ögonblick som helst.”

Skarakvinna i livbåt 12

Skarakvinnan Dagmar Bryhl hade fått plats i livbåt nr 12 och vid relingen stod hennes fästman Ingvar Enander, hennes bror Kurt samt Henrik Kvillner.

De hindrades från att stiga i båten av styrman Lightoller, som höll styvt på regeln ”kvinnor och barn först”.

Livbåten firades ned och rodde bort.

Enligt Dagmar var det bara sex personer i båten när den firades trots att den kunde ha tagit 65 personer och hon var upprörd över att hennes anhöriga från Skaraborg nekades följa med i båten trots att inga kvinnor och barn var i sikte. Båten plockade senare upp ett 50-tal personer.

Hon intygade att ”befälet gjorde allt för att övertyga 3:dje klassens passagerarna att ingen fara var å färde, men till salongspassagerare att ikläda sig lifbälten”.

Hjobon motad med revolver

Här fanns bland andra Hjobon Carl Olof Jansson och hans brev beskriver med skakande klarhet situationen ombord:

Carl Olof:

”– Jag blev med revolver motad å ett skrik kvinnor först. Det ögonblicket kan jag inte med penna beskriva ty jag vet inte hur det kändes, men ett vet jag, jag tänkte på mor, tänk vilken sorg, jag tordes inte tänka längre ty jag var rädd för mitt förstånd. Så står två svenska pojkar bakom mig bleka som lik dömda till samma öde som jag å flera hundra förresten fast av andra nationer.”

Händelser vid livbåt 13

På styrbordssidan var livbåtarna numrerade med udda nummer och på den sidan stod flera av svenskarna inklusive Carl Olof Jansson.

Livbåt 13, som hade ett 60-tal passagerare höll på att bli krossad under en annan livbåt som firades ovanför dem. I sista stund lyckades man skära av linorna och komma iväg från den annalkande faran.

Styrman Murdoch förde befälet vid ilastningen på styrbordsidan och för hans vidkommande var det viktigaste att rädda så många som möjligt, men det fanns inte plats för alla och paniken låg på lut.

Han försökte tillsammans med några matroser och passagerare skära loss den hopfällbara livbåten A, som förvarades på styrhyttstaket.

När Titanic plötsligt gjorde en kraftig överhalning och bryggan kom under vatten tog en kraftig våg dem och samtidigt kastade sig Carl Olof Jansson i havet.

”Jag sjönk djupt ner när vi hoppa men kom åter till vattenytan, kämpa och stred för att hålla sig uppe vid den fruktansvärda explosionen som uppstod från dom heta ångpannorna blev vår räddning ty då sönderslets båten å stora dörrar å flottar lossade å kom ut i vattnet.”

Målande beskrivning av Wennerström

Wenerström, vars berättelse i sin ambition att vara så målande som möjligt ibland får tas med en nypa salt, beskrev de sista minuterna ombord så här:

”Jag sjelf jemte några af mina kamrater kastades upp på den nyss nedtagna lifbåten, som jag, nu då vattnet höjde densamma öfver däck, lösgjorde i fören. Strax efter blef den äfven lösgjord i aktern och nästa bölja förde oss bort bland fartygets fyra skorstenar. Här törnade vi emot och, fingo minst en 150 personer ombord.

Titanic fortfor att sjunka, skorstenarna fylldes af vatten, pannorna exploderade och af härvid uppkommande kraft slungades vi ut i vida hafvet och dref rundt hela fartyget. Utan att kunna fatta situationen se vi Titanic resa sig rakt upp med fören djupt ned i vattnet och aktern med sina 5 ton propellrar rakt upp i vädret.

Ett ögonblick försvinner och så är Titanic – världens största ångare – saga all.

Sjunker tusentals fot i djupet: Och det elektriska ljuset från ångaren skänkte oss sin sista stråle.

Men nu syntes ock förödelsen, kanske rättare, det storslagna skådespelet i hela sin fulla glans. Tusentals menniskor kämpade krampaktigt på hafsytan, gripande efter hvarje halmstrå till räddning. Böner, nödrop och vansinne.”

Jansson och Wennerström lyckades simma fram till livbåt A, som var full av vatten, men flöt på sin träköl. Livbåtssidorna av segelduk hade man inte hunnit resa.

”Vi fick slutligen fatt i en flotte, spillror lösryckta från fartyget, som vi höllo oss fast vid men vi blev så många till slut så den sjönk. Då uppstod fullt slagsmål i vattnet för att få en del att släppa så någon kunde bli räddad.

När jag tänkte på det hela så förstår jag inte hur jag kunde bli räddad men min kallblodighet att kunna stöta ifrån mig dom andra, så att vi kunde hålla oss över vattnet gjorde mycket till. Det är hemskt men i ett sådant ögonblick är det endast frågan om sitt eget liv.”

And the rest is silence

Vattnet trängde obönhörligt in i de skadade utrymmena och trots att en del av de vattentäta dörrarna öppnades igen så att man kunde lägga ut sugslangar för att på bästa sätt utnyttja pumparnas fulla kapacitet på närmare 11 000 ton per timme så sjönk förskeppet allt djupare.

Eldare och maskinister försökte i det längsta hålla fyr under pannorna för att pumparna och elektricitetsverken skulle få erforderlig kraft.

När fartyget till slut sjönk (Man har beräknat det trimmande momentet när förskeppet vattenfylldes till närmare 800 000 ton) hann endast ett fåtal eldare rädda sig, inga maskinister eller ingenjörer.

Till sist blev hävarmen för stor och fartyget reste sig med aktern upp mot stjärnhimlen och sjönk mot botten drygt 3 000 meter ner.

Sentida efterföljare till Skaraborgaren Ernst Sjöstedt, det vill säga metallurgiska experter har räknat ut att fartyget med dessa påfrestningar har brutits itu i samband med att det sjönk.

”Närmare Gud till dig”

Fartygets orkester spelade in i det sista och i samband med sjösättning av livbåtarna erinrade sig ett vittne att man spelade glada änkan.

Enligt en del vittnen var det sista som tonade ut över det spegelblanka havet psalmen Närmare Gud till dig.

Skriken och ljuden från det sjunkande fartyget tystnade så sakteliga och i den stilla natten med dess bitande kyla började många i livbåtarna misströsta. De som hade hamnat i vattnet hade mänskligt att döma inte många minuter kvar i livet. Enligt Wennerström flöt liken så tätt att man kunde gå på dem.

Titanic var borta och många av de skaraborgare som var med på resan hade följt fartyget i djupet. Men hur skulle det gå för dem som ändå tagit sig i livbåtarna? Och vad hade hänt männen vid relingen?

LÄS MER: Titanic - ett brev hem till Skaraborg

LÄS MER: Skaraborgska öden på Titanic- stoppades från att gå i livbåten