Nu är det 106 år sedan Titanic sjönk. En av världens mest omtalade och omskrivna katastrofer var ett faktum.Vad inte många vet är att flera skaraborgare var med på fartyget.Frilansjournalisten och sjöfartshistorikern Claes-Göran Dahl har i en serie personliga artiklar uppmärksammat deras öde. Händelsen är för alltid inskriven i historien – och som en Hjobo skrev efteråt: ”Jag är nästan stolt över att ha fått vara med”. Andra skaraborgare mötte dock döden i Atlantens iskalla vatten

”Finge alla Emigranter genomgå vad jag fått gjort vore det nog inte så många som lämna Sverige men å andra sidan sett är det nog inte så många förunnat att få vara med om en sådan hemsk Sjöolycka å komma någorlunda helbrägda ifrån det hela, jag är nästan stolt över att ha fått varit med”.

Så skrev Carl Olof Jansson hem till sina föräldrar i Hjo. Han hade närmast mirakulöst överlevt Titanics undergång i den kalla stjärnklara aprilnatten, men för de flesta av hans medresenärer från Västergötland gick det inte lika bra.

De mötte döden i Atlantens iskalla vatten för 106 år sedan.

Även om det var bördigt i Västergötland fann många för gott att söka sin utkomst på annat håll när det gamla bondesamhället omvandlades till industrisamhälle.

Hemma hos mina morföräldrar fanns det en stor tjock bok i fint skinnband. På ryggen stod det ”Västgötar i Stockholm” och som liten grabb bläddrade jag ofta i den.

Annons

På samma uppslag som ett porträtt av morfar fanns det en bild av en storvuxen man med en jättelik hatt. ”Amerikahatt” kallade mormor den. Av texten om honom framgick mycket riktigt att han hade varit i Amerika. Kanske för att leta guld? Bilden fick alltid fantasin att skena iväg.

Västgötar i Stockholm

Med litet perspektiv på livet har jag ibland funderat över den där boken och bilden som för alltid etsat sig fast på näthinnan Om någon skulle komma på samma idé i dag skulle han säkert bli utskrattad – en bok om vilka som ”emigrerat” till Stockholm. Tidsandan verkar så avlägsen.

Å andra sidan hade råmaterialet varit oändligt.

Morfar och hans sex syskon växte upp i idyllen Kungslena där den lille mustaschprydde översten på Kungslena Bosgård ”Kungsgården” var ortens ”pamp” långt innan ordet var uppfunnet. Han vakade över en del av Kungslena ”kronodomän”; mer än 600 år efter slaget vid Lena.

Vid ett tillfälle frågade han min morfar, som var en liten pojke på den tiden, om han ville gå med ett brev till Kavlås, herrgården utanför Tidaholm. Det var en sträcka på närmare en mil.

Det gjorde han och fick den furstliga ersättningen av tio öre. Det var mycket pengar i slutet av 1800-talet.

En biljett till Amerika från Göteborg via Hull betingade 1912 ett pris av 181 kronor i tredje klass och i andra klass 320 kronor.

Västgötar i Chicago

En annan bror fanns inte i den ovan nämnda boken, men om det hade funnits en ”Västgötar i Chicago” så hade han stått där. Han var en närmast mytisk figur för oss barn.

En dag tog han båten till US Amerika och försvann – nästan i alla fall. Ett och annat livstecken fann vägen hem till Stenstorp, men själv kom han aldrig igen.

Vi vet inte om USA blev det förlovade landet eller hur det gick men vi kan bara hoppas att den företagsamma västgöten lyckades väl och hedrade Stenstorp.

Ett ”factory” hade han i alla fall satt upp ”over there”, men vad han tillverkade vet vi inte. Det kanske till och med finns en ”Villa Stenstorp” någonstans i Chicago.

Jag kom att tänka på honom när jag besökte en utställning på Postmuseum i Stockholm om ”Breven från Titanic”. Utställningen har sedan varit på ”turné” till Köpenhamn och nu öppnas den med lokala bidrag på Sjöfartsmuséet i Göteborg. Några av breven skall vi citera längre fram.

En kusin till min mormor emigrerade under 30-talet och blev husmor hos självaste president Roosevelt i Vita Huset så han lär ha uppskattat ”Swedish Smorgasbord”.

Nog fanns det företagsamma västgötar alltid när det förra seklet var ungt. Familjen hade alltså Yngve som efternamn och torde vara lätt att identifiera. I sista kapitlet återvänder Märta Yngve hem för att besöka sin bror på gården.

Västgötar på väg västerut

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var således en tid av uppbrott för många västgötar. För dem som inte kunde få sin utkomst hemma på roten eller ville ha litet vidgade vyer låg det nära till hands att drabbas av ”Amerikafebern”.

Vid tiden före första världskriget var många redan rotade i USA och några kom hem för att hälsa på och eventuellt stanna kvar i Sverige. En del av dem som kom hem fann dock för gott att återvända igen och de lockade gärna med sig flera bekanta.

Skeppsredaren Wilhelm R Lundgren som planerade för en svensk Amerikalinje sa vid ett föredrag i april 1912:

”Det lider intet tvifvel, att de svåraste emigrantvärfvarna äro de svenskamerikanare, som besöka släktingar och bekanta i hemlandet, och de kraftigaste lockelsemedlen till utvandring äro de skrytsamma och ljusmålande amerikabrefven, resebiljetterna och pengarna, som där utifrån hemsändas.”

Så kom det sig att familjen Skoog från Hällekis, som tydligen lyckats bra där borta, reste tillbaka med flera släktingar och bekanta i april 1912.

Reste med Titanic

När Titanic den 10 april avseglade på sin jungfrutur från Southampton var de och ett antal andra västgötar med ombord. Bland dem syskonen Dagmar och Kurt Bryhl från Skara, som reste i andra klass – en riktig lyx på den tiden. Dagny hade med sig sin fästman Ingvar Enander.

Den unge ingenjören Henrik Kvillner från Trollhättan skulle studera järnkonstruktioner i Amerika. I Trollhättan hade han några år tidigare kunnat studera livbåtsdävertarna till Olympic och Titanic eftersom de tillverkades på Nyqvist & Holm.

Johan Samuel Andersson hade varit hemma och hälsat på i Skarpamo medan Karl Gideon Gustafsson från Myren i Synnerby skulle emigrera till sin syster i New York. Emigrerade gjorde också Jenny Henriksson som varit husa i syskonen Bryhls föräldrahem tillsammans med sin kusin Ellen Pettersson från Hällekis.

Post i en strid ström

Den privata och kommersiella posttrafiken ökade kraftigt under andra halvan av 1800-talet.

De postförande fartygen fick bära hederstiteln RMS – Royal Mail Ship – och rederierna åtnjöt i många fall rundliga subsidier.

Emigrationen till det stora landet i väster utgjorde grundvalen för den snabbt växande trafiken på Nordatlanten och därtill kom den omfattande posttrafiken.

De fartyg som bar titeln RMS hade i en eller annat form särskilda arrangemang för att ta hand om posten.

I Titanics fall rörde det sig om ett antal utrymmen på de undre däcken, varav ett var ”Orlopdäcket”. På däcket ovanför, ”lower deck”, fanns utrymmen för såväl postsortering som brevlådor.

Inte mindre än fem postexpeditörer, tre från USA och två från England, medföljde på varje resa och de hade full sysselsättning med att sortera posten såväl mellan de första hamnarna som inför den slutliga leveransen på destinationsorten. Från Sverige medfördes en stor del av påskens postskörd.

Innan fartyget lämnade Europa avlämnades en del av den post som postats och sorterats ombord. Det är tack vare den som vi vet hur de nyligen embarkerade emigranterna hade haft det på vägen mot det förlovade landet.

Ett av dem kom från Carl Robert Carlsson:

Den 19.4 1912

Nu äro vi på båten. Det är denna båt. Den är icke liten. Den har 860 mans besättning och har rum till 2.490 passagerare. Vi är ofver 2 000 människor på denna gång. Det är första gång den går öfver atlanten. Vi bor som på det finaste hotell. Här är ricktigt trefligt.

Här är folk från alla länder. Vi får at resa i 5 a 6 dagar innan vi kommer fram till N.Y. De andra är uppå däck. Båten är så stor så han rör sig inte för stora vågor som husalängor. Den går så tungt som stod han stilla men vi har ej rest så långt.

Vi reste från Southampton i England idag den 10 kl 12, nu är kl 7 men vi ser Frankrike nu med kikare. Vi skall visst stanna där för att mottaga flera passagerare. Ni tror nog att vi har det svårt och tråkigt men hade jag visst att det gick så bra så skulle Anna ha fått följt med. Adjö”

Så stod det på vykortet som föreställde SS Titanics systerfartyg Olympic. Det var så stort att portot inte räckte. Posten hade därför försett det med ett grönt lösenmärke och det fick lösas ut med 15 öre.

Man kan föreställa sig att föräldrarna kände sig lugnade av hälsningen. Carl Robert hade köpt och postat kortet ombord i SS Titanic.

Det kom fram den 15 april och föga anade de att sonens ”Adjö” var definitivt och att han tillsammans med många andra förväntansfulla svenskar redan mött sitt öde i den iskalla Atlanten.

Läs nu öppnar världsutställningen