DEL 1: SPINDLARNA I NÄTET

Martin Svensson är typen som kan närma sig vem som helst och inleda en konversation utan att det känns konstigt och tillgjort. På huvudet har han sin blåa HV71-mössa och eftersom att det är dagen efter att Brynäs kvitterat finalserien mot Jönköpingslaget får Fröjereds kassör ta emot pikar av några styrelsemedlemmar samtidigt som han ser 15-16 A-lagsspelare träna på den bortre halvan av B-planen.

- Så här få var det längesen vi var. Men det är andraskift för många av gubbarna. Du vet, från januari 2016 har vi varit 25-30 man på träningarna.

Med sina knappt 200 invånare är Fröjered sinnebilden av ett svenskt samhälle på landsbygden. Visst, butiken som familjen Torgrimsson ägde är sedan många år nedlagd och den som vill köpa mjölk får snällt sätta sig och köra de åtta kilometrarna in till Tidaholm.

Men det är mer än så som har förändrats i den stora världen och i lilla Fröjered.

I mitten av 2015 beräknade FN:s flyktingorgan UNHCR att 60 miljoner människor var på flykt. Av dem sökte 163 000 asyl i Sverige, enligt Migrationsverkets siffror.

216 av dem hamnade i Tidaholm.

Några i Fröjereds IF.

Slumpen

Sommaren 2015 hade Fröjereds IF börjat med spontanfotboll. Grundidén var att aktivera bygdens invånare en gång i veckan.

Trots att föreningen mest sett det hela som en tillfällig sommaraktivitet gick det inte att blunda för att barn, ungdomar och vuxna dök upp och sparkade fotboll på Fröjevi.

När vintern kom och snön drog in tvingades spontanfotbollen flytta in till Idrottshallen i Tidaholm. 200 meter därifrån ligger Kungsbroskolan som då fungerade som tillfälligt boende för några av de asylsökande som hade kommit.

Ryktet spred sig. Först kom en intresserad. Sen ytterligare en. Till slut hade fotbollstimmen drygt 40 deltagare från ställen som Afghanistan, Syrien, Albanien, Kuwait och... lilla, lilla Fröjered.

Växte och växte

Annons

När vårsäsongen 2016 stod för dörren hade Fröjereds IF helt plötsligt en trupp som bestod av närmare 30 man. Närmare hälften var flyktingar som knappt kunde tala svenska.

Även om bredden i bygdens A-lagstrupp betydde att laget rimligtvis borde kunna bli mer slagkraftigt var det inte alla som gillade det de såg.

- Tro mig, många här var halvrasister till en början. Till och med mina egna föräldrar var skeptiska. Men du ska se nu - det finns ingenting. Det går inte, säger Martin Svensson med eftertryck och skiner upp i ett stort leende.

- Utgångsläget var att det inte finns några problem och många hade inställningen att "de här jäkla invandrarna kommer hit och tar våra pengar". Och tyvärr hör jag fortfarande det på vissa håll, att folk är lite... rasistiska. Men kommer du så här nära kan du inte vara rasistisk. Då ser du att det är som vilken kompis som helst.

Men visst fanns det vissa problem. Med en hel hög nya spelare - där många inte hette Andersson eller Johansson i efternamn - uppstod emellanåt lite kommunikationsförbistringar på träningsplanen. För att förenkla det köpte klubben in nya träningskläder där ryggtavlan tydligt visade upp efternamnen på alla spelare.

Dahlén, Larsson, Wiman, Adollarsson och Nilsson. Nasbi, Mohammadi, Hosseini, Kareem och Nwadike.

Martin Svensson står kvar och tittar ut mot sina gamla och nya vänner på träningsplanen.

- Jag har vänner som jag inte kan komma överens med, som uttrycker sig på ett sätt som jag inte tycker är acceptabelt. Men det är de som inte har kommit tillräckligt nära.

You win some, you lose some. Martin Svensson tycker själv att han vunnit mer än han offrat.

- Det här med vännerna... Det är inget man offrar. Man inser bara att man inte synkar längre. Jag har säkert 20 nya kompisar här. Minst.

En av dem har Martin Svensson biträtt juridiskt.

En 28-årig nigerian som cyklar från sitt ena hem, hos en pensionerad lärare i Fröjered, till sitt andra hem, Fröjevi.

Del 2 kan du läsa här.