Det var på sommaren när Linda Nilsson var på hoppträning som den allvarliga olyckan inträffade.

– Det var en ren olyckshändelse, där hästen missbedömde ett hinder. När hon backade ut ställde hon sig på bakbenen för att komma bort från hindermaterial, berättar Linda.

Linda föll av hästen och när hon landade på marken knäckte hon en ryggkota och bäckenet. Men det slutade inte där. Hästen tappade balansen och trillade baklänges - över Linda.

– Hon lade sig på mitt vänsterben. Jag är tacksam för att hon inte lade sig längre upp. Det är stora och farliga djur vi håller på med i hästvärlden, säger Linda.

Tyngden av det stora djuret knäckte smalbenet och språngbenet i foten. När tränaren fick upp hästen skrek Linda av smärtan i benet och ryggen kunde hon inte känna.

Efter ambulansfärd och några dygn på Skaraborgs sjukhus Skövde flyttades hon till Sahlgrenska universitetssjukhuset där en stor operation gjordes. Hon sövdes i närmare tio timmar och tre olika team jobbade med hennes olika skador. Under operationen upptäcktes att muskler på vänstersidan av ryggen hade släppt från hudfästet, varför de fick sys fast.

Linda Nilsson var sjukskriven ett halvår efter olyckan och har nu precis börjat jobba, som stödassistent på ett LSS-boende, på halvtid till att börja med. Skadorna har läkt bra, även om det fortfarande smärtar i foten. Men särskilt den första tiden efter olyckan var tung.

Annons

– Det är fruktansvärt jobbigt att känna sig så nästan hjälplös. Jag låg i sängen och det var inte många timmar jag orkade vara uppe. När jag satt upp i 20-30 minuter var jag helt slut, berättar hon om tiden efter operationen.

Hästar har hon hållit på med länge. Hon vara bara två år gammal när hon red för första gången.

– Jag tjatade tydligen väldigt mycket på att få börja rida. Min äldre syster red och hade en egen häst, säger Linda Nilsson.

Familjen bodde då i Södra Ryd och hon red på Skövde ridskola. När hon var tre år fick hon sin första häst, en Shetlandsponny. Sedan har det fortsatt och Linda red Ungponny-SM och utbildade ett flertal ponnyer innan hon även började med stora hästar. Hon har deltagit i hopptävlingar med hinder upp till 140 centimeter och efter unghästutbildning på BYS i Skara även ridit in flera stora hästar.

Olyckan innebar ett abrupt slut på ridandet.

– Jag bestämde mig på sjukhuset att jag inte ska rida mer. Speciellt de första dagarna efter operationen på Sahlgrenska hade jag väldigt ont. Jag tänkte vad håller jag på med? berättar hon.

Men det var ett beslut som hon kom att ompröva.

– Någonstans hittade jag tillbaka till kärleken till de stora djuren, säger hon.

Relaterat: Sjukhuset om väntan för återbesök

Hon blev tillsagd att absolut inte rida under sex månader efter olyckan, men fick efter en tid tillåtelse av sjukgymnasten att prova, om hon var väldigt försiktig.

– Det var mycket för den psykiska delen. Det har varit väldigt tungt och tufft. Men när jag sitter och rider tänker jag inte på några bekymmer. Jag är inne i en bubbla, det är bara jag och hästen. När jag satt upp för första gången såg det nog inte vackert ut, men jag kände mig fri. Jag kunde inte gå utan att halta, men på hästen är det den som bär en, säger Linda Nilsson.

Nu rider hon två hästar fem dagar i veckan och planerar för att börja rida in hästar från i höst igen och även komma tillbaka till tävlingslivet inom hoppsporten.

– Om det blir upp till 140 eller inte får tiden och kroppen utvisa, säger 23-åringen.

Linda Nilsson har även blivit skadad förr av hästar, men inte lika allvarligt. Hon har fått en spark i armbågen och en på läppen som båda krävt läkarvård och även brutit samma nyckelben två gånger.

Linda Nilssons upplevelse av sjukvården efter den stora olyckan har varit skiftande. Hon upplevde den kvart det tog att fixera henne för ambulanstransporten med en så kallad spindel som oändligt lång. På akuten försökte personalen att dra av ridstövlarna utan att dra ner dragkedjan, vilket naturligtvis gjorde ont och det slutade med att de klippte upp stövlarna.

– På Sahlgrenska var de väldigt bra. De pratade, var mycket engagerade och kom in och kollade till läget nästan en gång i kvarten. Jag kände mig omhändertagen därnere, säger Linda Nilsson om tiden kring den stora operationen.

Hon upplevde det annorlunda på ortopedavdelningen i Skövde, dit hon kom efter vistelsen på Sahlgrenska.

– Det kändes väldigt rörigt. Läkaren frågade mig varför jag fick vissa läkemedel. De var inte så engagerade i hur jag mådde. Personal kom in till frukost, lunch, eftermiddag och kväll. Annars låg jag mest i sängen och såg dem inte, berättar Linda Nilsson.

När hon veckan efter utskrivningen skulle göra återbesök på ortopedmottagningen fick hon en ungefärlig tid, klockan 11. Hon fick sitta trekvart i väntrummet.

– Jag kom in kvart i tolv och fick då vänta ytterligare en kvart på läkaren. Jag stod på ganska mycket morfin då och blev trött när jag satt upp. Gipset skavde, men de som skulle lägga om det hade gått på lunch och var tillbaka kvart i ett. De timmarna jag fick sitta upp gjorde att jag mådde illa på kvällen och natten efter, säger Linda Nilsson.

Hon har också fått berätta sin historia ett flertal gånger, då det under de fem-sex återbesöken på ortopedmottagningen har varit en ny läkare varje gång.

I oktober började hon vakna på nätterna för att det gjorde mycket ont i ryggen. På ortopedmottagningen ville man inte göra någon vidare undersökning av detta, utan gav beskedet att det är förväntat med smärtor efter det som hänt. När hon kontaktade Sahlgrenska gjordes däremot en datortomografi som kunde identifiera orsaken till de svåra smärtorna och konstatera att de var övergående.

– Det hade ju varit skönt att veta, säger hon.

Linda Nilsson har också haft bekymmer med att få ut korrekta läkarintyg för sin sjukskrivning.

Nu siktar Linda Nilsson på att komma tillbaka och jobba lika mycket som innan olyckan under våren.

Relaterat: Därför kan ridolyckor bli allvarliga
Relaterat: Sjukhuset om väntan för återbesök