Jag är född i Afghanistan.

Jag var 5 år gammal när talibanerna dödade mina bröder.

Efter det bestämde min pappa sig för att vi lämnar Afghanistan och flyttar till Iran.

Att börja ett nytt liv i ett främmande land var det jättesvårt för min pappa som skulle hantera det.

Det var de mörkaste dagarna för vår familj, sa min pappa.

Jag var 8 år gammal när jag började skolan i Iran. Det var ingen riktig skola utan en stor källare med fem rum och varje rum skildes av med ett stort draperi.

Då frågade jag min pappa varför vi inte går till den stora skolan? Han svarade att det är för att vi är afghaner.

Det var första gången som jag hörde den meningen.

Jag minns att det fanns en liten fotbollsplan i närheten av vårat hus, dit brukade det komma tonåringar varje dag och spela fotboll tillsammans. En gång gick jag med tre av mina kompisar dit för att lira fotboll. När vi skulle börja och spela fotboll, kom en kille i precis samma ålder som oss och sa: "ni får inte spela här."

När vi frågade varför, sa han att vi vill spela själva, inte med afghaner.

Min pappa alltid sa till mig och min bror att när ni vill gå ut och gå i stan, måste ni vara försiktiga med människorna. Han sa; "om ni träffar dåliga människor måste ni böja ner era huvuden och bara tittar i marken och låtsas att ni är stendöva och fortsätta eran väg."

En dag när jag var ungefär 13 år var jag på väg till stan för att chilla och gå runt lite. Jag snyggade till mig lite, kammade mig och hade mina fina kläder. På vägen träffade jag några stöddiga killar, då gjorde jag precis som min pappa sagt, böjde ned huvudet och lyssnade inte på dem. De ropade efter mig med skällsord men jag brydde mig inte om dem.

Efter några sekunder fick jag ett hårt slag i mitt ansikte. Jag föll ner i marken och samtidigt hörde jag ett mummel vid mina öron: ett nedsättande uttryck som jag inte vill upprepa.

Men det kändes precis som när en huggorm biter och giftet går direkt till blodet och långsamt dödar människan. Giftet från det här uttrycket gick direkt till mitt hjärta och krossade mig, så kändes det i mig.

Då förstod jag att jag inte är en människa som andra utan att jag är en afghan. En afghan, den enda skulden som vi hade var det att vi födda i ett annat land och såg lite annorlunda ut.

Då förstod jag också varför jag förlorade mina bröder, varför vi flyttade till Iran, varför jag inte får gå till den stora skolan, varför jag inte får spela fotboll och varför jag inte får vara fri som andra.

Efter det var det helt normalt för mig att behandlas så i samhället. Alltså jag sa så här till mig själv när jag skulle träffa såna människor att okej, jag är en afghan, och alla har rätt att behandla mig hur de vill, alltså hur som helst.

Rasism, hat och våld tvingade mig och många andra att lämna allt och ta oss genom många länder hit till Sverige. I Sverige, ett land som hävdar mänskliga rättigheter, jämställdhet och broderskap.

Här har jag lärt mig i skolan vad en människa har för värde och rättighet.

Men trots detta känner jag ibland att mina känslor och tankar som jag hade i Iran faller över mig och att jag inte skulle vara så mycket värd här i Sverige heller.

Och det vet jag. Min flykt är inte över än. Rasismen som tog min barndom för evigt, jagar mig även här.

Men lyckligtvis när jag träffade några riktiga människor här i Sverige så förstod jag att, JAG, trots att jag är en afghan så har jag samma människovärde.

Ali Alizada