Det är lätt att tro att Jimmie Åkessons tal i Almedalen 2015 tog slut efter 46 minuter och 10 sekunder. Det gjorde det inte. Talet höll på ett litet stycke till den sommarens första julikväll.

Men efter 46 minuter och 10 sekunder flyger publiken upp på fötterna och applåderar vilt. Vad är det han säger? Att Sverigedemokraterna ska bli landets största parti.

I åratal har delar av politiken fnyst åt tanken. Andra delar har svarat kyligt: Den dagen fryser helvetet. Står vi nu vid en frostbränd eldsjö?

I torsdags kom SVT/Novus februarimätning. SD får 0,7 procentenheter större stöd än Socialdemokraterna och är därmed landets just nu största parti. I den enskilda mätningen ligger förändringen inom den statistiska felmarginalen, vilket betyder att resultatet tekniskt sett kan bero på slumpen.

Men detroniseringen bekräftas i det längre perspektivet. Sedan november har opinionsinstituten radat upp mätningar där SD är jämnstora med eller större än S. Torsdagens siffror krönte bara regentskiftet. För som partierna kommunicerat en längre tid måste ju ett skifte vara vad vi ser.

Den politiska debatten har sedan flera år fokuserat på storlek. Varje gång SD pratat om sig själv som det potentiellt största har andra partier, främst S och M, pratat om innebörden av första- och andraplatsen.

Den som är störst bör bilda regering, har statsminister Stefan Löfven upprepat med fors i stämman. Om en svag minoritetsregering faller ska största oppositionsparti bli regeringsbildare, har Kristersson ångat på. Vad blir det härnäst? Att kvalitet trumfar kvantitet, att innehåll går före matematik?

Det var ungefär vad partisekreterare Lena Rådström Baastad (S) försökte med i torsdags: ”Nu handlar det att göra som man alltid ska göra när man ska vända siffrorna: Leverera politik som är bra för vanligt folk,” sade hon till SVT. Vips kastades ett decennium av konfrontativt arbete i papperskorgen.

Behövde SD bli etta för att S skulle förstå detta? Gav ni SD fem år mellan Almedalstalet och nu för att bestämma er för att det är politik, inte spel, som folk behöver? Var det så svårt att säga något så enkelt? Och vem är ”man”?

Vilka svar de än vill ge har folk slutat lyssna. Det är ju ingen idé, känner de nog, det blir tvärtom ändå. För vi står i dag med två sanningar. Den första är att partierna lagt SD-käbblet åt sidan till förmån för sakfrågor. Den andra är att den första är falsk.

Januaripartierna, främst S och C, använder på olika vis SD:s tillväxt för att motivera Januariavtalet. Det sägs att samhällets klyftor och ojämlikhet kommer minska, och att det motverkar den populism som globaliseringen fört med sig.

Men som ekonomerna Andreas Bergh och Anders Gustafsson belagt hänger ekonomisk globalisering och populism inte samman. Om globalisering skapar ojämlikhet och missnöje och i förlängningen populism borde populistiska partier växa mer i mer globaliserade länder. Men ingenstans finns ett sådant mönster.

När de jämför valresultat för populistiska partier vid 267 val i 33 europeiska länder mellan 1980 och 2016 gentemot det mest vedertagna indexet för olika mått av globalisering syns något annat. Mer globaliserade och ojämlika länder uppvisar statistiskt sett mindre populism.

Det är inte heller högerpopulistiska partier som växer när individer får det sämre ekonomiskt. Enligt ny forskning från Nederländerna ökade stödet bara för radikala vänsterpartier bland människor som under finans- och eurokrisen 2007-2015 upplevde inkomstbortfall.

Den som bygger sin politik på en falsk premiss kommer att landa i falska slutsatser. Januaripartierna försöker svara på en fråga som väljarna inte ställt, nämligen hur SD ska sluta växa.

Då går man också fram med förslag som driver snarare än vänder väljarrörelser. Som en stor skattereform utan tydlig fördelningsprofil eller fast förankring i samarbetet. Då vill partier visa upp enstaka politiska vinster i stället för de påstått kollektiva nyttorna.

Ett avgränsat särintresse inom ett redan begränsat politiskt särintresse är dock inte vidare konstruktivt för samhället. Eller som magasinet Fokus politiske redaktör Johan Hakelius skriver (19/2): ”Centern har snabbat på processen att normalisera Sverigedemokraterna.”

Samtidigt pratar Januaripartierna om att politiken bytt skepnad från traditionella ekonomiska frågor till kulturmässiga sådana. De säger att samhället polariseras vilket kräver mer inkluderande politik.

Men som en ny studie från Stanforduniversitetet visar sjunker den affektiva polariseringen, alltså den känslomässiga snarare än den sakpolitiska polariseringen, i princip överallt utom USA. I Sverige har människors känsla av politisk distans till sina motståndare minskat stadigt sedan 1980, även om en viss ökning syns exempelvis 2010 när SD äntrade riksdagen.

Att göra sakfrågor till identitetsfrågor är bara ett sätt att döpa om inställningen till ekonomiska reformer. Det kortsluter dock grundläggande politisk-ekonomiska konflikter om skatter, staten, marknader, företag, handel och ekonomiskt utbyte.

Det betyder att det lär fortsätta att glappa i kontakten till väljarna. Det är därför som en kvarts miljon väljare lämnat S för att gå till V och SD sedan Januariavtalets tillkomst, och varför ytterligare tiotusentals inte ser framtiden i S utan blivit desillusionerade icke-röstare.

De flesta väljare känner sig helt enkelt missförstådda. De har i alla tider godtagit teknologiska och sociala förändringar så länge som den ekonomiska bottenplattan funnits eller höjts.

De har förstått att globalisering och öppenhet innebär att ens pengar räcker längre och att varorna blir billigare. Detta är vad de fortsätter sig förvänta av politiken. Men få begriper varför politiken pratar om det som ett missnöje som ska samarbetas bort.