Annons
Vidare till falkopingstidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Anders Tegnells bortslösade sommarprat

I stället för att kommunicera allvaret i situationen och värdet av att följa restriktionerna valde statsepidemiologen att dryfta allmänna reflektioner på bästa sändningstid.

I Anders Tegnell sommarprat (24/6) talar han om sitt tidigare jobb som läkare i Laos, sin uppväxt och svårigheter med att redan nu utvärdera vilken coronastrategi som har fungerat bäst.

Än en gång försvarar och förklarar statsepidemiologen varför Folkhälsomyndigheten tog de beslut de gjorde, att det var svårt att förutse framtiden och att Sveriges strategi egentligen var den mest klassiska pandemibekämpningsstrategin – att det var som att resten av världen “hade blivit galen” när de avvek från den.

På så vis skiljer sig Tegnells sommarprat inte nämnvärt från Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Men något skaver med sommarpratet, kanske främst formatet.

Sommarpratare reflekterar ofta över sitt liv i dåtid. Det är blir därför något alldeles särskilt att reflektera över de senaste fyra månadernas coronakris, när krisen fortfarande är i full gång. Det skapar en tydlig känsla av att pandemin är över.

Varför är det ett problem? För att det är just vad svenskar verkar tro. Var femte svensk har enligt Folkhälsomyndigheten inte anpassat sitt vardagsliv efter pandemin, parkerna är fulla och sommarvärmen lurar folk att tro att faran är över.

Att restriktionerna för att resa inom landet har lättats på ökar ytterligare känslan av att vi är på väg tillbaka till det normala.

Samtidigt fortsätter dödstalen att ticka på och lika väl som ingen kan garantera att det kommer att bli värre, kan ingen säga att faran är över. Precis som Tegnell själv påpekar är Covid-19 en sjukdom som “ständigt överraskar”.

Och här hade Tegnell en unik chans. Det mest lyssnade sommarpratet förra året hade två miljoner lyssnare, och Tegnells prat kommer troligen vara ett av de mest populära i år.

Han har alltså möjligheten att nå ut till en större publik – en publik som säkert skiljer sig från publiken vid presskonferenserna. Tegnell hade kunnat ägna sitt sommarprat till att på nya sätt försöka kommunicera allvaret och värdet att följa restriktionerna.

I stället blir det mest ett försvarstal för strategin, en del reflektion över vad som gått fel – men inget om vad som kan göras annorlunda i framtiden.

Kanske är det just det folk vill höra. Tegnell beklagar sig själv över den personkult som vuxit fram kring honom, men frågan är om den inte är en följd av Sveriges relativt sett lösa och ofta mångtydiga restriktioner?

Folk hyllar Tegnell för att man upplever att det är hans förtjänst att vi slipper hårda restriktioner. Som att vi har honom att tacka.

Tegnells sommarprat avslöjar än en gång att Tegnell är den hjälte Sverige vill ha, men kanske inte den vi behöver.

Ledarredaktionen