Annons
Vidare till falkopingstidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord Gunn Carlsson

Gunn Carlsson

Minnesord över min syster Gunn Carlsson som var född 1928.

Min storasyster Gunn föddes i en tung och orolig tid. Ett hotande världskrig låg som ett svart moln över Europa och andra länder. Hitler hördes ofta i radio. Han skrämde människorna med sina bombastiska tal. Man litade inte på någon. Det talades om spioner och angivare.En svensk tiger var ordet för dagen. De flesta människor hade det svårt att få sin ekonomi att gå ihop. Folk var arbetslösa och det var oroligt på arbetsmarknaden. Till denna värld föddes Gunn.

Vi bodde på Solkullegatan 8 och vi var allt som allt elva personer i huset. Alla hette Sandqvist. Gunns första möte med mig blev nära en katastrof. Gunn fyllde 7 år och hon hade önskat sig en docka, en jättefin docka som man kunde köpa från veckotidningen Allers. Men dockan var väldigt dyr. Mina föräldrar hade inte råd med de pengarna. Min mor tog därför på mig min finaste skjorta och la mig i Gunns säng.

"Ha den äran". Jag var en dag gammal. Gunn stirrade på mig gav upp ett tjut och började storgråta

”Jag vill inte ha den” Och så grät hon ännu mer.

Min bror kom inspringande undrande vad som hänt. Så började Arne gråta, jag gråter och Gunn fortsätter så ljudet av barnagråt fyllde hela rummet. Min mor tog då till orda.

”Detta är dockan Ulla-Britt och hon är den finaste dockan i hela världen för hon är på riktigt. Hon kan skratta, hon kan gråta och sedan kommer hon att prata med dig och då blir ni de bästa vänner i världen." Efter detta sorgliga möte hade Gunn hand om mig väldigt mycket. Hon hade många vänner som hon stolt visade upp mig för. Ibland fick de låna mig för en promenad. Min mor hade behov av barnpassning eftersom hon fick ta småjobb för att klara ekonomin.

Gunn började i skolan som hon älskade. Hon tyckte bäst om historia. läsning och naturlära. Hon var allmänt en mycket duktig elev som gick sju år i skolan. Hon hade gärna velat fortsätta flera år, men det fanns inte pengar till det då i vår familj. Och så var det nog för de flesta i samhället. Skolan var inte till för alla. Det var få som fortsatte till högre studier. Men det skulle bli ändring på det efter kriget. Men det fanns en klump i Guns betyg. Hon fick B i uppförande. Skälet? Gunn hade bett om lov för att besöka en kamrat i Gökhem på hennes födelsedagskalas. Fröken sa nej. Det var onödigt. Gunn reste dit ändå med sina föräldrars tillåtelse. Men en kamrat skvallrade.

Gunn hade som sagt många vänner. Vi bodde grannar med Solkullorna som var ett slags barnrikehus för familjer med många barn och lite pengar. På gården kryllade det av barn som höll på med olika lekar. Ljudnivån var hög. Det var som på en skolgård. Vem hoppar längst från skyddsrummens tak? Det var den roligaste leken. Den farligaste, men mest populära. Sånglekar och kasta boll med mera stod också på programmet.

Gunn slutade skolan och började arbeta. Första jobbet var på Gillbrands färghandel. Men hon skulle ha många jobb. Arbetsmarknaden var mycket orolig. Gunn blev arbetslös. Melka lade ner sin fabrik med många anställda. Det blev ett stort bekymmer. Många kvinnor blev arbetslösa. Gunn fyllde tiden med att sticka och sy kläder till sina fyra barnbarn och även våra fyra barn. Hon höll våra barn med kläder i flera år.

Flickorna i Gunns klass – töserna - blev livskamrater som firade varandras födelsedagar varje år med tårta och blommor. De bildades en syjunta och under kriget stickade dom vantar, halsskydd och sockar till våra gossar vid fronten.

Gunn föddes en mörk, kall och orolig tid. Hon dog också i en tid som är fylld av oro och ångest. Pandemin förlamar samhället på samma sätt som Hitler och andra världskriget. Är det bara skräck, sjukdom och död som ger samma känsloläge? Jag förstår det.

Men vid andra världskriget ställde nästan alla i Sverige solidariskt upp för att göra det som måste göras. En för alla alla för en. Jag blir lite ledsen och arg. Jag ser att vissa tycks anse att pandemin inte angår dem.

Idag sörjer vi Gunn men vi minns hennes liv och gärningar med stolthet.

Ulla Olander, lillasyster