Den tionde augusti var Linda Ericsson och hennes sjuårige son Holger ute och promenerade med grannens hund i Våmb, norra Skövde. De gick utmed en åker och plötsligt dök sonen ner vid kanten.

Han har falkögon för det mesta. En vanlig dag hittar han både det ena och det andra. Det kan vara allt ifrån insekter till skatter i form av handsmidda krokar eller spikar, förklarar Linda.

Denna gång var det däremot något helt annat.

Jag trodde det var en grej av plast och tänkte "Ouch, vad är det här?!". När jag sprang fram till mamma för att visa det sa hon att det kunde vara ett viktigt fynd - nämligen ett mynt. Då blev jag förvånad, beskriver Holger.

Linda berättar att myntet var illa tilltygat av tidens tand, men hon lyckades få bort en del av beläggningen:

En sköld, två korslagda pilar och en krona kom då fram på ena sidan av ettöringen. Jag förstod att den måste ha legat i jorden väldigt länge för den var alldeles brunaktig. Att Holger ens kunde se den är helt otroligt.

När mor och son vände på myntet upptäckte de att 1724 var inskriberat.

Det kändes roligt och var inte så väntat att det var så gammalt, menar Holger.

Vi vet att vi bor i en gammal kulturbygd där det bott folk sedan långt tillbaka, men vetskapen att någon tappade myntet där för cirka 300 år sedan ger en hisnande känsla. Trots att det är i ganska dåligt skick, och inte har något särskilt värde, betyder det mycket för oss. Det är häftigt att uppmärksamma samhällets historia, tycker Linda.

Vad händer nu med myntet?

Vi kommer att behålla det i vårt köksskåp så länge Holger vill ha kvar det, sedan får vi se var det hamnar.